|==========>
Format: PS3
Rating: 4
Comment:
Under den första genomspelningen är Mirror’s Edge bra, men inte mycket mer än så. Att bli beskjuten från alla håll och kanter samtidigt som man själv är obeväpnad och inte har en aning om vart man ska härnäst är inte alltid jätteroligt. Det finns fiender här och var, men spelet kretsar kring parkour och det effektivaste sättet att ta sig vidare är oftast att sprinta förbi dem. När jag är osäker på vart jag ska föredrar jag dock att ta hand om dem först så att jag kan ta reda på vägen i lugn och ro. Med tanke på hur lite skjutvapen används, ett upplockat vapen ger max ett magasin, är det imponerande hur bra känslan i vapnen faktiskt är, men det är inte så konstigt då förstapersonsskjutare är Dice huvudområde.
Bortsett från den första banan är det svårt att uppleva det “flow” som Faith pratar om i öppningssekvensen. Vanligtvis brukar jag slå av hjälpmedel när jag påbörjar ett nytt tv-spel eftersom jag inte gillar att bli behandlad som ett barn och jag gjorde så även i Mirror’s Edge för 9 år sedan. Nu när jag har återbesökt takäventyret önskar jag ibland att de röda markeringarna, som lyser upp den huvudsakliga vägen fram, vore ännu tydligare.
Mirror’s Edge växer ordentligt först när man har klarat av huvudstoryn och återbesöker banorna igen, igen och igen för att till fullo bemästra dem. Att kunna banorna utan och innan, känna till alla genvägar och tricks, krävs för att klara av de utmaningar man ställs inför då. Det är då man upplever flowet. Ett perfekt exempel på hur troféer faktiskt ibland kan förhöja en spelupplevelse rejält, det var en av de roligaste och den mest utmanande platinan jag har tagit hittills. Utmaningen ligger främst i att kunna utföra alla tricks och ta sig i mål på utsatt tid och det finns ingen skam i att titta hur andra har gjort, för time trials går det till och med att göra det direkt i spelet (osäker på om servrarna är uppe fortfarande dock).
Det enda egentliga minuset jag hittar är de 30 sekunder långa laddningstiderna, förtäckta som hissturer tre eller fyra gånger mitt i banorna. I längden är det dessvärre ett ganska stort minus när man spelar samma bana gång på gång i jakten på perfektion. Jag önskar att det fanns en nyversion av Mirror’s Edge till konsol där dessa laddningstider var eliminerade.
Det är synd att Dice enbart utvecklar Battlefield och Battlefront numera när de uppenbarligen klarar av andra genrer med strålande resultat, i det här fallet mycket tack vare att de bemästrar förstapersonsperspektivet vid det här laget, vilket ger en svårslagen inlevelse. I mina ögon är det här det näst bästa svenska spelet som gjorts, möjligtvis tillsammans med Hotline Miami, näst efter Minecraft och jag ska ge mig på Mirror’s Edge Catalyst härnäst.
Mirror’s Edge har sin skara fans, men det är inte alltid det får den uppskattning det förtjänar.
<==========|
