Michael

Michael

|==========>
Format: PS4
Rating: 1

Comment:
Hafsig buggfest, vilket inte är något som utvecklarna sticker under stolen med. Blev illamående av att spela det, mycket på grund av den vedervärdiga musiken, men eftersom jag lyckades spela igenom alla banor utan att spy så klarar sig spelet undan bottenbetyget.
<==========|

Michael

|==========>
Count: 3
Last: 2022-06-30
Rating: 5

Comment:
Musikaler kan vara jävligt härliga och enligt mig är denna den bästa i sitt slag. Vilken härlig familjefar han är.
<==========|

Michael

|==========>
Format: NS
Rating: 4

Comment:
Från Nintendo DS till och med Wii U hade jag ett nästan tio år långt uppehåll från Nintendos konsoler. Jag gillar att spela på det traditionella sättet med handkontroll och knappar, inte pekskärm eller rörelsekänsliga fjärrkontroller. När Nintendo Switch sedan dök upp blev jag sugen på att återvända till Nintendo, traditionellt spelande verkade vara i fokus! Dessutom var jag ju givetvis tvungen att skaffa Zelda: Breath of the Wild och som det levererade. Av samma anledning, att få spela Zelda, skaffade jag en Gamecube 2006, men det Zelda levererade inte.

Visst har även Switch rörelsekänsliga kontroller och pekskärm, men det ser jag faktiskt oftast inte som en nackdel. Tvärtom, det är vad jag gillar med Switch, att den är så mångsidig. Det går att spela hemma på tv:n eller bärbart på flyget, det går att spela med pekskärm, rörelsekänslighet eller vanliga spakar och knappar. Det går till och med att dela upp handkontrollen i två delar – och vips så har man två kontroller!

I Super Mario Oddysey förordas det att man spelar med den vanliga kontrollern och sveper den åt olika håll för att utföra trick med Marios hatt. Detta är spelets största brist i mina ögon. Jag provade att spela på det rekommenderade sättet, men i och med att jag sitter en bit ifrån konsolen registrerar den mina knapptryckningar och framför allt mina rörelser dåligt. Jag valde därför att spela med Pro Controller, vilket jag föredrar i vilket fall som helst, det är en väldigt trevlig handkontroll. Problemet är bara att flera viktiga trick måste utföras genom att svepa kontrollern åt olika håll och då är det sällan Mario gör som jag vill. Precisionen i knapptryck är svåra att konkurrera med. Tyvärr förstör det här ganska mycket av spelupplevelsen, även om kontrollen givetvis är klanderfri i övrigt. Många rörelser kan utföras med både rörelser eller knapptryck så jag förstår inte varför det inte gäller alla rörelser, flera knappar används ju inte alls.

Men samtidigt som rörelsekänsligheten är på väg att dra ner betyget så drar briljansen i Marios hatt upp det igen. Det är helt enkelt svinkul att kasta in hatten i en fiende och ta över kontrollen över den. Bland dessa fiender återfinns många klassiker som hammarkastande sköldpadda, fiskar, goombas (kan staplas och har bättre grepp på is!) och rusande amerikansk fotbollsspelare. Riktigt kul på sista banan där varje segment i rask takt måste tas igenom genom att styra någon av spelets fiender.

Spelet går ut på att samla månar och har man samlat tillräckligt många kan man tanka in dem i sitt skepp och sätta fart mot nästa bana. Här hittar vi spelets näst största minus. Det hade varit mycket roligare om det som i till exempel Jak and Daxter eller Super Mario 64 krävdes ett visst antal samlargrejer för att ta sig vidare och var man hittar dem spelar ingen roll, här måste man som sagt hitta ett visst antal på varje enskild bana. Jag hade varit okej med detta om det vore så att man behövde typ 150 månar för att få åka till sista banan, men det finns inget sådant. Detta medför att det finns ingen anledning att återbesöka gamla banor för att samla, såvida man inte tänker samla alla månar för sakens skull. Det vore säkert kul, men det är inget jag kommer att göra nu, det får räcka med att jag har gjort det i Mario 64.

För att vara ett 3D-plattformsspel är det ovanligt stort fokus på just plattformshoppande. Anledningen till att man inte ser det alltför mycket i 3D är för att precisionen är betydligt sämre jämfört med 2D. Detta blir främst uppenbart de gånger man behöver hoppa på fienders huvuden. Ofta brukar brister i precisionen kompenseras med ett dubbelhopp, men inte i Super Mario Odyssey, inte mer än att man kan kasta hatten åt sidan i luften och på så sätt korrigera sin position något. Inget av detta ser jag som något minus, tvärtom är det kul med klassiskt plattformande i 3D, men det tar lite tid att vänja sig vid. Stort plus för att i stort sett alla rörelser från Super Mario 64 lever kvar.

Banorna är varierade och håller hög klass, även om vissa känns lite för linjära för min smak. Bosstriderna är riktigt roliga, även om de återigen till viss del förstörs av rörelsekontrollerna. Mest taggad var jag ju på stadsbanan, New Donk City, som var i fokus i trailern. Uppenbarligen kände sig utvecklarna på sig hur sugen jag var på banan då de retas om att man ska få besöka den både en och två gånger. Den första gången genom att hoppa in i en tavla på en annan bana som tar en till staden, men för långt bort från huvudön för att man ska kunna ta sig dit. Den andra gången är man på väg dit med skeppet, men den skjuts ner. När jag väl äntligen fick komma dit på riktigt levde den upp till förväntningarna, spelets roligaste bana. Fler stadsbanor till Mario, tack!

För övrigt håller jag på att lära mig tyska just nu och valde därför att spela igenom spelet med tysk text, vilket fick mig att inse något intressant. I och med att min tyska fortfarande är usel fattade jag endast bråkdelar av dialogen, vilket gjorde att jag i timmar fastnade i en skogsdunge jag inte kunde ta mig ifrån. När jag senare med hjälp av Google Translate kunde uppfatta vad som sades kunde jag ta mig därifrån på en gång. Jag har alltid uppfattat det så att spel från 90-talet var svårare och lät spelaren upptäcka mer på egen hand utan att övertydligt förklara allt, vilket jag fortfarande anser till viss del är sant, men dels är det nog också så att i och med att min engelska var bristfällig på den tiden så förstod jag helt enkelt inte instruktionerna…
<==========|

Michael

|==========>
Count: 1
First: 2022-08-25
Last: 2022-08-25
Rating: 2

Comment:
Helt okej och så, gick absolut att titta på. Lite kul ibland. Morsan är en riktig bitch, men jag gillar den snälla farsan.

Väldigt snäv målgrupp, 12-14 åriga tjejer verkar den rikta sig till, men de tycker förmodligen att den är för barnslig. Väldigt förutsägbar, men har man inte sett så många filmer innan är det inget större problem.
<==========|

Michael

|==========>
Count: 1
First: 2022-08-16
Last: 2022-08-16
Rating: 5

Comment:
Då har serien till slut nått sitt slut!

Jag började se den utan en aning om att det var en spinoff/prequel to Breaking Bad och BCS står utmärkt på egna ben. Dock är det ständiga referenser till BB i form av "flashforwards" till tiden efter BB, vilka blir halvt obegripliga utan att ha sett BB. Därför är det rekommenderat att se BB efter ett par säsonger av BCS om man inte redan har gjort det. Fast å andra sidan blev jag mer berörd och besviken på Jimmy (ja, alltså på personen, att man känner med honom och vet att han har ett gott hjärta) före jag såg BB då jag inte visste vad det skulle bli av honom.

Vilken resa det har varit! Extremt jämn kvalitetsnivå mellan säsongerna, även om de skiljer sig mycket i intensitet. Dock blev jag fly förbannad på BB-fansens ständigt tjat om hur tråkiga de inledande säsongerna var. Det är två helt olika serier! Nästan som två olika universum, som ibland glider in i varandra. BB har redan gjorts och här ville de erbjuda något annat, vilket var helt rätt väg att gå - för resultatet är en serie som är mycket bättre än BB.

Serien gynnas mycket av att det "bara" är tio avsnitt per säsong, finns absolut inga filler-avsnitt, varande en håller absolut högsta klass.

Bra blandning av humor och bokstavligen blodigt allvar. Han är en bra kille innerst inne, vår kära Slippin' Jimmy. Att huvudkaraktären är lätt att tycka om gör det så mycket lättare att tycka om serien som helhet. Extremt färgstarkt karaktärsgalleri överlag.

Tåls att ses flera gånger om. Det gäller egentligen båda serierna, för det finns så enormt mycket gemensamma detaljer att upptäcka.
<==========|

Michael

|==========>
Count: 2
Last: 2022-08-09
Rating: 2

Comment:
Extremt spretig film, fattar inte riktigt vad den vill. Roligast är när Leo från helt normal förvandlas till bindgalen efter två veckors social isolering. LoL!

Gillade den mer som barn.
<==========|

Michael

|==========>
Count: 3
Last: 2022-08-05
Rating: 3

Comment:
Bra gangsterrulle. En gammal hederlig hämndhistoria är alltid tillfredsställande.

Inte alltid logisk och vissa beslut är inte helt rationella, vilket blir kostsamt.
<==========|

Michael

|==========>
Format: PS4

Comment:
Under tonåren hittade jag peka-och-klicka-äventyrsgenren efter tips i speltidningen Super Play och blev omedelbart förälskad, så pass förälskad att jag i den senare tonåren bestämde mig för att göra ett eget (och blir än i dag imponerad av den fantasirikedomen jag hade då). Det urspårade Sam & Max Hit the Road samt framför allt Day of the Tentacle blev snabbt mina favoriter, inte minst tack vare den lysande humorn, även om jag i ärlighetens namn inte är säker på om jag klarade någon av dem. Hur mycket jag än tycker om genren så dras de med en del problem och det är en viss tröskel att påbörja ett, jag vet nämligen att de kommer att bli en stundtals frustrerande upplevelse, i synnerhet om spelet har några år på nacken. Jag är ganska dålig på dessa spel, men jag tror ändå att många kommer att känna igen sig i min beskrivning som följer.

De äldre peka-och-klicka-spelen börjar alltid trevligt där man sugs in i upplevelsen och ständigt gör framsteg. Sedan blir allt bara värre, man får tillgång till fler och fler rum att utforska samt fyller fickorna med fler och fler prylar. Jag kommer att köra fast förr eller senare och desto senare i spelet jag kommer så kommer det att hända desto oftare, till slut efter varje litet framsteg. När jag sedan blir desperat går jag tillbaka till varje rum jag tidigare har besökt och interagerar med varenda liten detalj med varenda pryl med förhoppningen att jag ska springa på någon långsökt lösning som jag omöjligen kan ha tänkt på. Tidigare nämnda Sam & Max hade en del sådana lösningar vill jag minnas, just för att det var ganska urspårat så var även en del pussellösningar det också. Långsökta med andra ord.

Ofta slutade det med att jag efter mycket om och men tog hjälp av en guide, men det var ungefär där jag tröttnade på spelen. Antingen visade det sig att lösningen var så pass enkel att jag blev besviken på mig själv och kunde inte njuta av upplevelsen längre, eller så hade jag antingen missat att en två pixlar bred pryl var klickbar eller så var lösningen så pass långsökt att det i princip var omöjligt att komma på. Även i de två sistnämnda fallen tröttnade jag på spelen eftersom de medförde att jag konstant såg guiden som en lätt utväg varje gång jag körde fast då jag alltid befarade långsökta lösningar, vilket tog bort allt det roliga från upplevelsen.

Broken Sword 5 inhandlade jag fysiskt till PS4 för några veckor sedan och det har varit ett kärt återseende till genren. Visst har jag spelat igenom Telltales tre någorlunda moderna och småroliga episodbaserade Sam & Max-spel från 00-talet, men Broken Sword 5 toppar dessa med råge.

Det är ett peka-och-klicka-äventyr med allt det bästa från 90-talets spel i genren moderniserat till en genomgående trevlig upplevelse. Visst körde jag fast även här i kortare stunder, men det är ju faktiskt något positivt att allt inte är strömlinjeformat, utan man får tänka till lite och ibland prova sig fram. Det som skiljer sig här från många gamla spel är att man oftast är begränsad till en eller två rum och vet då att lösningen finns alldeles i närheten av där man befinner sig.

Därtill bjuds det på ett fåtal riktigt utmanande, minnesvärda och väldesignade pussel. Jag tvingades ta till det inbyggda ledtrådssystemet (mycket trevligt tillskott) vid ett tillfälle, men inte ens fyra av fem ledtrådar gav mig tillräckligt hjälp på traven. Den som har spelat spelet vet precis vilket pussel jag pratar om, jag lyckades lista ut de flesta ord på egen hand utan hjälp, men ett fåtal av dem var så pass extrema att jag inte ens förstod hur man skulle kunna komma fram till det (utan hjälp) ens efter att jag fått hela svaret i den femte och sista ledtråden och kunde titta på pusslet med nya, fräscha ögon. Jag är inte ens säker på att en promille av spelarna klarar av det utan hjälp. Jag gillade verkligen grundtanken med pusslet, att med hjälp av översatta glyfer skulle luska ut vad andra glyfer betydda, men vissa ord var bara för extremt svåra. Långsökta vågar jag nog påstå.

Men jag är överlag jättenöjd med upplevelsen, grafiken är fantastiskt vacker, de europeiska miljöerna är väldigt gemytliga och jag hann bli småkär i fransyskan Nico, Georges charmiga följeslagare. Jag kan rekommendera spelet till samtliga som är sugna på ett peka-och-klicka-äventyr i klassisk stil med nödvändiga moderniseringar. Jag nådde eftertexterna i går kring midnatt och när ett spel lämnar ett bestående intryck efter sig vet man att man har spelat igenom någonting väldigt, väldigt bra.
<==========|

Michael

Jag har aldrig spelat Spyro tidigare. Jag hade inget PS1 som barn och skaffade aldrig något av PS2-spelen, men fick ett bra första intryck av trilogi-remaken efter att ha testat det som hastigast i en butik.

Efter att ha införskaffat det så bestämde jag mig för att testköra det i går kväll och måste säga att det är ett spel helt i min smak. Eftersom jag har hundratals spel hemma jag aldrig har provat så har jag väldigt lite tålamod med spel. De ska helst sätta igång omdelbart med full fart utan ett massa onödigt snack och vara roliga att spela på en gång, annars provar jag någonting annat.

Spyro 1 gör just det. Öppningssekvensen är över efter typ en minut. Ett orc-liknande monster lackar ur och förstelnar alla drakar i riket förutom Spyro. Nu är det upp till Spyro att upphäva deras förtrollningar. Tack så mycket, det är allt jag behöver veta, nu kör vi! Spelet bjuder sedan på snabb förflyttning med svinbra kontroll, otroligt läcker grafik, viss utmaning samt roliga attacker och manövrar. Spyro kan rusa in i fiender eller spruta eld och är bra på att glidflyga. Därtill bjuds det på en viss frihet att välja vilka banor man vill spela, så länge man uppnår ett visst antal samlarföremål kan man ta sig vidare. Förvisso är laddningstiderna lite för långa, men å andra sidan tycker jag att det ska straffa sig att dö. Svenska röster finns, vilket alltid gör mig glad, även om man kan diskutera kvaliteten på de översättningsbyråerna vi har.

Härom veckan hade jag även införskaffat Spongebob SquarePants: Battle for Bikini Bottom ‑ Rehydrated och i princip allt positivt jag har sagt om Spyro kan man säga motsatsen om gällande Spongebob. Förflyttningen är seg och dan, attackerna är väldigt begränsade och striderna lätta och tråkiga. Grafiken är okej tekniskt sätt (åtminstone på PS4, ser fulare ut till Switch), men omgivningarna är inte särskilt estetiskt tilltalande, faktiskt ganska motbjudande i mina ögon. Lägg dessutom till allt onödigt pladder som andra karaktärer bjuder på, men jag får anta att det är något som Spongebob-fans välkomnar. Jag har ej spelat originalet, men det är uppenbart att de lämnat kvar allt som känns förlegat i dag, det vill säga bland annat osynliga väggar och platser som ser ut att tillhöra banan, men egentligen är out of bounds. Jag spelade max 20-30 minuter, men första intrycket var inte alls bra. Ytterst mediokert spel.

Spyro däremot rekommenderas varmt till alla plattformssugna!

Michael

Jag har sett väldigt lite film de senaste åren. Mycket för att jag har ledsnat att bläddra runt bland ointressanta filmer på streamingstjänsterna utan att hitta någon jag vill se för att till slut motvilligt välja en och ge upp efter en kvart eftersom jag är uttråkad. Serier ser jag också sällan, men när jag väl hittar en jag gillar så knarkar jag serien konstant. Nyligen plöjde jag igenom alla avsnitt av The Mentalist på bara några veckor, uppskattningsvis minst 100 timmar, vilket lämnade ett visst tomrum efter sig när jag var färdig. Bra serie!

Jag fick då upp intresset för att se film igen. När jag var som mest intresserad av film använde jag mig av tjänsten Lovefilm (saknar dig) där man prenumererade på hyrfilm till en rimlig slant, DVD- och Bluray-film hem i brevlådan som man skickade tillbaka när man var färdig. På den tiden såg jag alltid, med endast ett par undantag (Kid Svensk var ett av dem), igenom hela filmen då jag hade valt dem med omsorg bland ett enormt utbud.

Det slog mig då nyligen att det går att få tag på ett jämbördigt utbud, rimligt pris och dessutom behålla filmer genom att köpa skivfilmer på Tradera. Nackdelen är att det tar några dagar innan filmen anländer, men genom att beställa ett par filmer om dagen säkerställer man ett stadigt inflöde av filmer man vill se.

I kväll insåg jag även hur mycket jag har saknat deras extramaterial, något som jag förr tog för givet. Filmer från 2010-talet har sällan, om ens något, utöver en möjligtvis (om man har tur) en trailer värt att nämna, men DVD-filmer från kring millenieskiftet är ofta fyllda med ambitiöst extramaterial. Jag såg i dagarna igenom Final Destination 1 & 2 på DVD, nostalgi med ungomdsskräckisar man växte upp med, och uppskattade verkligen allt bonusinnehåll.

Bland annat en minidokumentär där skaparna själva berättar hur skapandet gick till och de ändringarna som gjordes efter testvisningar och ett drygt tio minuter långt klipp där en läkare mäter kroppens och hjärnans reaktioner på testpersoner när de ser filmen. Dessutom minidokumentärer som inte har med filmerna i sig att göra, men väl filmens tema, några okända personer som berättar om sina nära döden-upplevelser. Inte jätteintressant och säkerligen inget som sålde fler DVD-skivor, men just därför uppskattar jag ambitionen och det jobb som lades ner för att ta fram allt bonusinnehåll. Inte att förglömma fick jag dessutom reda på att jag "ska" dö i september 2019 efter att ha svarat på några frågor med hjälp av fjärrkontrollen, otroligt intressant!