|==========>
Format: PS4
Rating: 3

Comment:
En anka (eller är det en människa som ser ut som en anka?) plockar upp ett svärd med en förbannelse. Han kan därefter bara leva en minut åt gången, därav titeln, innan han vaknar upp igen i sitt hem. Med svärduppgraderingar och andra föremål kan man öppna vägar fram och hitta nya hem där man vaknar upp i nästa liv.

Kul upplägg. Det finns säkert många exempel på spel med liknande koncept, men det närmaste jag har upplevt är Zelda: Majora's Mask till Nintendo 64, men skillnaden där att det utspelar sig över tre dagar, sedan reser man tillbaka i tiden. I Minit verkar tiden hela tiden röra sig framåt, personerna man träffar kommer ihåg vad man har gjort i tidigare liv.

Spelet är cirka 1-3 timmar långt för en genomsnittlig spelare, vilket är lagom. Därefter ställs man inför några utmanande utmaningar som förutsätter att man klarat spelet innan och känner till alla pussellösningar. Bland annat en högre svårighetsgrad med endast ett hjärta, kortare tid, fler och svårare fiender samt lite andra föremålsplaceringar. Det finns även en trofé för att klara spelet och dö max 25 gånger, vilket tar cirka en kvart när man lyckas.

Ska man klara spelet till 100 procent och hitta alla föremål rekommenderar jag dock att man tar hjälp av en guide för det uppenbarar sig ett par efterblivna pussellösningar då.

Spelet är för övrigt helt i svartvitt. Jag har absolut inget emot simpel grafik, men allt blir ju så mycket trevligare med färger. Skönt dock med lite omväxling, att det inte är ett 2D-plattformsspel och att det inte har NES/SNES-grafik, för det vore ju det miljarde indiespelet med de egenskaperna i så fall. Efter ett par timmar tänkte jag inte på avsaknaden av färger och under den sista spenderade timmen började jag till och med att uppskatta grafiken.

Spela även: The Legend of Zelda: Majora's Mask
<==========|

|==========>
Source: https://www.mobygames.com/game/minit
<==========|

|==========>
Rating: 4

Comment:
Trodde ett tag att jag var den ende som verkligen uppskattade denna film, men skönt att så inte är fallet. Välgjord film med bra soundtrack och bra karaktärer, framför allt Alfie och den blonda, heta kvinnan med smärre psykiska problem. Jag gillar också hur ensam Alfie faktiskt är, bortsett från alla de tillfälliga relationer han har, vilket gör att den enda bekantskapen har kvar i slutändan är med en bussig gubbe som Alfie träffade på en pissoar.
<==========|

|==========>
Format: PS4
Rating: 2

Comment:
Sudoku, fast med bokstäver. Kul idé i teorin, men i praktiken ser jag bara till att fylla i en rad eller kolumn med det ord som de nio bokstäverna bildar och växlar sedan över till siffror och löser sudokun precis som vanligt.

När man väl lärt sig att använda hjälpmedlen går spelet ifrån att vara ganska krävande (man tvingas hålla många siffror i huvudet) till att bli avkopplande, även på de högre svårighetsgraderna. Hjälpmedlem är trevliga, men när det gäller sådana här simpla spel är inställningsmöjligheter A och O, det borde att gå att slå av hjälpmedel man inte vill ha. Med tanke på hur lätt det är att införa så fattar jag inte varför utvecklare struntar i det.
<==========|

|==========>
Source: https://www.mobygames.com/game/word-sudoku-by-powgi
<==========|

|==========>
Rating: 2

Comment:
Roligt med alla hans coola prylar, men i övrigt kändes filmen rätt meningslös. Perfekt att visa på tv kring juletid dock.
<==========|

|==========>
Source: https://www.imdb.com/title/tt2709692/
<==========|

|==========>
Format: N64
Rating: 2

Comment:
Hatade det som barn och sålde av det billigt till grannen, trots att jag inhandlat det för 850 kronor (motsvarande 1 090 kronor i dag, dyrare än Let’s Go inklusive Pokéball Plus) med Transfer Pak. Vad jag ville ha varit ett spel som Pokémon Röd, fast i 3D, där man kunde gå omkring i en värld. Vad jag fick var ett spel där man bara tävlar i en arena.

När jag spelade nu så gillade jag det till en början. Man måste vara mer taktisk i sina val när alla pokémons är på samma nivå. Lite samma inslag finns inne i Emerald. Vad som dock förstörde upplevelsen var när jag påmindes om hur överjävligt tråkiga attackerna bind och wrap var. Dratini paralyserar en med thunder wave, vilket sänker ens snabbhet och gör att man ibland missar, och sätter sedan igång med sin wrap och då är det tack och adjö på ett utdraget sätt. Wrap skadar typ en HP åt gången, men den gör också så att man inte kan attackera förrän wrappandet är slut och det tar 2-5 omgångar. Men då använder sig givetvis Dratini sig igen av wrap. Att byta pokémon hjälper föga för då blir även den paralyserad och visan är igång igen.

Efter att ha utsatts för den frustrationen några gånger stängde jag av och jag har inte spelat sedan dess.
<==========|

|==========>
Source: https://www.mobygames.com/game/n64/pokmon-stadium
<==========|