|==========>
Format: PS4

Comment:
Under tonåren hittade jag peka-och-klicka-äventyrsgenren efter tips i speltidningen Super Play och blev omedelbart förälskad, så pass förälskad att jag i den senare tonåren bestämde mig för att göra ett eget (och blir än i dag imponerad av den fantasirikedomen jag hade då). Det urspårade Sam & Max Hit the Road samt framför allt Day of the Tentacle blev snabbt mina favoriter, inte minst tack vare den lysande humorn, även om jag i ärlighetens namn inte är säker på om jag klarade någon av dem. Hur mycket jag än tycker om genren så dras de med en del problem och det är en viss tröskel att påbörja ett, jag vet nämligen att de kommer att bli en stundtals frustrerande upplevelse, i synnerhet om spelet har några år på nacken. Jag är ganska dålig på dessa spel, men jag tror ändå att många kommer att känna igen sig i min beskrivning som följer.

De äldre peka-och-klicka-spelen börjar alltid trevligt där man sugs in i upplevelsen och ständigt gör framsteg. Sedan blir allt bara värre, man får tillgång till fler och fler rum att utforska samt fyller fickorna med fler och fler prylar. Jag kommer att köra fast förr eller senare och desto senare i spelet jag kommer så kommer det att hända desto oftare, till slut efter varje litet framsteg. När jag sedan blir desperat går jag tillbaka till varje rum jag tidigare har besökt och interagerar med varenda liten detalj med varenda pryl med förhoppningen att jag ska springa på någon långsökt lösning som jag omöjligen kan ha tänkt på. Tidigare nämnda Sam & Max hade en del sådana lösningar vill jag minnas, just för att det var ganska urspårat så var även en del pussellösningar det också. Långsökta med andra ord.

Ofta slutade det med att jag efter mycket om och men tog hjälp av en guide, men det var ungefär där jag tröttnade på spelen. Antingen visade det sig att lösningen var så pass enkel att jag blev besviken på mig själv och kunde inte njuta av upplevelsen längre, eller så hade jag antingen missat att en två pixlar bred pryl var klickbar eller så var lösningen så pass långsökt att det i princip var omöjligt att komma på. Även i de två sistnämnda fallen tröttnade jag på spelen eftersom de medförde att jag konstant såg guiden som en lätt utväg varje gång jag körde fast då jag alltid befarade långsökta lösningar, vilket tog bort allt det roliga från upplevelsen.

Broken Sword 5 inhandlade jag fysiskt till PS4 för några veckor sedan och det har varit ett kärt återseende till genren. Visst har jag spelat igenom Telltales tre någorlunda moderna och småroliga episodbaserade Sam & Max-spel från 00-talet, men Broken Sword 5 toppar dessa med råge.

Det är ett peka-och-klicka-äventyr med allt det bästa från 90-talets spel i genren moderniserat till en genomgående trevlig upplevelse. Visst körde jag fast även här i kortare stunder, men det är ju faktiskt något positivt att allt inte är strömlinjeformat, utan man får tänka till lite och ibland prova sig fram. Det som skiljer sig här från många gamla spel är att man oftast är begränsad till en eller två rum och vet då att lösningen finns alldeles i närheten av där man befinner sig.

Därtill bjuds det på ett fåtal riktigt utmanande, minnesvärda och väldesignade pussel. Jag tvingades ta till det inbyggda ledtrådssystemet (mycket trevligt tillskott) vid ett tillfälle, men inte ens fyra av fem ledtrådar gav mig tillräckligt hjälp på traven. Den som har spelat spelet vet precis vilket pussel jag pratar om, jag lyckades lista ut de flesta ord på egen hand utan hjälp, men ett fåtal av dem var så pass extrema att jag inte ens förstod hur man skulle kunna komma fram till det (utan hjälp) ens efter att jag fått hela svaret i den femte och sista ledtråden och kunde titta på pusslet med nya, fräscha ögon. Jag är inte ens säker på att en promille av spelarna klarar av det utan hjälp. Jag gillade verkligen grundtanken med pusslet, att med hjälp av översatta glyfer skulle luska ut vad andra glyfer betydda, men vissa ord var bara för extremt svåra. Långsökta vågar jag nog påstå.

Men jag är överlag jättenöjd med upplevelsen, grafiken är fantastiskt vacker, de europeiska miljöerna är väldigt gemytliga och jag hann bli småkär i fransyskan Nico, Georges charmiga följeslagare. Jag kan rekommendera spelet till samtliga som är sugna på ett peka-och-klicka-äventyr i klassisk stil med nödvändiga moderniseringar. Jag nådde eftertexterna i går kring midnatt och när ett spel lämnar ett bestående intryck efter sig vet man att man har spelat igenom någonting väldigt, väldigt bra.
<==========|

|==========>
Format: PS3
Rating: 3

Comment:
För ett par år sedan var jag less på trögstartade moderna spel där man tvingades titta igenom filmsekvenser i två timmar (känns det som) följt av en två timmar lång astråkig tutorial som utgår ifrån att man aldrig har rört ett tv-spel i sitt liv och övertydligheten hänger kvar resten av spelet. Jag införskaffade då ett Dreamcast och det första spelet jag fastnade för var Crazy Taxi och än i dag är det det spel som jag värderar högst till maskinen tillsammans med Tony Hawk’s Pro Skater 2.

Det var så befriande med ett spel som bara sätter igång direkt utan några som helst instruktioner. Nu är konceptet så pass enkelt att det inte behövs, men generellt var spelen så på den tiden. Var man osäker på något efter att ha börjat spela så fick man slå upp det i manualen. Fysiska manualer saknar jag förvisso inte, har hellre hjälpavsnitt direkt i spelet, men jag avskyr för mycket dialog och att konstant bli hållen i handen. Inte ens när jag var ett barn gillade jag att bli behandlad som ett, än mindre nu.

Den som har spelat GTA 3, Vice City eller San Andreas vet vad det här handlar om, plocka upp kunder i din taxibil och kör dem till deras destination. That’s it. Skillnaden här är att det helt kretsar kring det, tempot är högre och spelet har den där härliga 90-talsarkadkänslan just eftersom det är ett arkadspel från början. Det finns ett par trick man måste lära sig för att nå de högre poängen, i synnerhet att kunna boosta, vilket jag faktiskt fortfarande inte lyckas göra konsekvent, det krävs en viss tajming. Lyckligtvis finns det några roliga bonusbanor där man kan träna in dessa trick (ja, icke-påtvingad tutorial vid sidan av som samtidigt är roliga att spela har jag inget emot).

Versionen jag har upplevt den här gången är PS3-versionen emulerad genom PS Now streamat på en PS4. Detta är första gången jag provar PS Now och jag är mycket imponerad. Jag är kanske inte så känslig, men fördröjningar var inget jag tänkte på, vilket är ett gott betyg sett till spelets höga tempo. Ett bra test av vad tekniken går för helt klart, men i och med att det är ett gammalt spel gissar jag att det går fortare att ta emot all data. Vad jag däremot är lite besviken på är PS3-konverteringen i sig då soundtracket är utbytt. Kosta vad det kosta vill, de borde ha löst licenserna till Offspring-låtarna. Jag tyckte att de till en början var tjatiga, men efter några omgångar till blir det svårt att tänka sig Crazy Taxi utan Offspring och mycket riktigt ger de nya låtarna inte alls samma känsla, även om det egentligen inte är något större fel på dem. Dessutom heter restaurangerna inte längre Pizza Hut eller KFC, de har i stället generiska namn.

Det finns två banor med det huvudsakliga upplägget och där är den som kallas “Arcade Mode” överlägsen. Märkligt nog mycket tack vare att den är väldigt linjär. Det finns till och med en bonusbana där man ska rejsa igenom hela banan på tid, vilket är ganska talande för hur linjär den är. Till en början störde jag mig lite på det, att den var avlång i stället för bred där man hade kunnat åka kors och tvärs, men efter att ha provat den andra banan, Original Mode, så förstår jag varför. Problemet är att det enda man har som hjälpmedel när man ska navigera sig fram är en stor pil, ingen karta eller liknande, och i Original Mode händer det ofta att pilen är vilseledande, att man leds in i återvändsgränder om man följer den. Banan är sämre designad rent i allmänhet, det finns en tunnelbana man kan råka hamna i och gör man det hamnar man förmodligen längre ifrån sin destination än när man startade när man väl har hittat ut.

Jag hade i övrigt gärna sett mer variation på destinationerna. Det tråkiga är att samma personer alltid vill åka till samma ställe och de står dessutom också alltid på samma ställen, vilket gör att ens rutter oftast blir väldigt lika varandra. Man börjar ofta med att plocka upp den som står närmast och detsamma när man har nått den personens slutdestination och så fortsätter det. Åtminstone som tillval hade jag velat ha slumpade destinationer och taxikunder.

Problemen till trots, jag älskar Crazy Taxi, det är ren spelglädje, men avsaknandet av originalsoundtracket förhindrar det från att nå ett högre betyg. Det är underbart kul att kryssa sig fram bland bilar i hög fart och det är just därför jag värderar det här högre än uppföljaren. I tvåan så har en hoppknapp tillkommit, vilket tillför nya möjligheter, men det gör det alldeles för lätt att helt enkelt hoppa över mötande trafik i stället för att kryssa sig igenom den.
<==========|

|==========>
Format: PS4
Rating: 4

Comment:
Jag har precis kommit tillbaka från min gemytliga tid i Portia och har haft det väldigt bra där. Människorna var trevliga och miljöerna vackra.

Jag har spelat spelet i princip dagligen i nästan tre månader nu när spelet till slut åker upp på hyllan efter en sammanlagd speltid på säkert en bra bit över 100 timmar. Om jag hade vetat det så hade jag förmodligen aldrig börjat, för mig är spel som kräver för mycket speltid avskräckande, men jag är glad att jag gjorde det.

Jag gillar oftast inte att plöja ner för mycket tid i ett spel, utan föredrar att få olika spelupplevelser. Vad jag främst är rädd för är att om jag tar en paus från spelet på någon vecka så är det för krävande att sätta sig in spelet igen, jag har ofta en plan i huvudet hur jag ska utveckla mina karaktärer, vilket jag under ett uppehåll hinner glömma bort. Det har hänt mig otaliga gånger i rollspel, vilket har inneburit att jag inte har orkat spela klart dem. Men i My Time at Portia finns inte det problemet alls, man kan ta en paus från spelet i månader om man så vill, när man kommer tillbaka så kommer man in i det på bara några minuter.

My Time at Portia påminner mycket om bondespel som Stardew Valley, men har inte spelat det tillräckligt mycket för att beskriva skillnaderna. I Portia är man dock inte en bonde, åtminstone inte primärt, utan en byggare och det finns en story och ett slutmål, även om man kan fortsätta så länge man vill med sidosysslor. Det gäller att samla på sig material som finns ute spelvärlden genom att gräva i gruvor, hugga ner träd eller döda djur och monster. Dessa material kan man sedan processa i sina olika maskiner för att få fram andra material som man sedan i sin tur använder för att konstruera gatulampor, läderbälten, broar och allt möjligt som borgmästaren och andra invånare i staden har beställt. Materialanskaffningen samt processandet av materialet kan effektiviseras efter hand i takt med att olika tjänster och maskiner blir tillgängliga.

Det är väldigt tillfredsställande att se hur staden förbättras i takt med slutförda uppgifter. En hiss hjälper en att nå nya platser och en utvidgning av kollektivtrafiken i form av fler busshållplatser gör att man snabbt kan ta sig från en plats till en annan. Vattenkraftverket ger kanske inte mig som spelare några fördelar, men givetvis fick man lön för mödan och den är trevlig att gå förbi då man stolt kan konstatera för sig själv att det här har jag minsann byggt.

Spelet utspelar på cirka 30 minuter långa dagar om man vill utnyttja det virtuella dygnet maximalt, vilket jag oftast ville. Det finns alltid något man kan göra, de flesta butiker stänger klockan 19 och de flesta har låst in sig i sina hem klockan 21, men det går alltid att ägna sig åt sig sina konstruktioner, se över sina odlingar, klappa sina kor, hugga träd eller gräva fram järn och reliker i gruvan. Min stackars byggare fick inte mycket sömn eftersom jag nästan var alltid ute till klockan 3 på natten då karaktären däckar, för att sedan stiga upp klockan 7 för en ny dag med nya möjligheter. Det är först vid läggdags varje dag som spelet sparas, vilket gör det extra viktigt att spelet är stabilt och inte kraschar. Lyckligtvis kraschar spelet väldigt sällan, men det händer och när det väl sker är det fruktansvärt störande eftersom man behöver spela om hela dagen och göra om samma sysslor igen. Utöver det dras spelet med ett fåtal störiga buggar.

Upplägget med dagarna funkar väldigt väl. Spelet är vad jag kallar för ett perfekt “vardagsspel”, det vill säga ett spel som inte kräver alltför mycket engagemang vid varje spelsession, när jag kommer hem från jobbet på kvällen är det avkopplande att sätta igång My Time at Portia, spela ett par speldagar, stänga av och sedan vara nöjd. Men visst har det hänt att det blivit några sena vardagsnätter, “bara en dag till”-känslan är svår att bli av med då jag ständigt var ivrig på att sätta igång med nästa byggprojekt eller för den delen gå på dejt med den unga kvinnan som jag hoppades skulle bli, och senare också blev, min fru.

Spelets strider är egentligen kassa. Bara att hamra på fyrkantsknappen tills monstret är dött och gå vidare till nästa. Bosstriderna är så pass otydliga med avsaknaden av ljudeffekter och annat att man ibland inte ens märker när ens rollfigur blir träffad och förlorar hälsa. På något sätt är det lätt för mig att ha överseende med allt det här, jag tycker striderna är roliga ändå tack vare belöningarna som de ger: material, nya vapen samt erfarentspoäng. Just erfarenhetspoängen är dock lite obalanserade då det är så extremt effektivt att samla dem när man hugger träd och sten eller i strid jämfört med alla andra dagliga sysslor man kan ägna sig åt.

I det stora hela som sagt en väldigt gemytlig upplevelse. Det är inte så dumt att ägna så mycket tid åt ett enskilt spel ändå. Sedan behöver man absolut inte lägga ner så mycket som jag har gjort, det är givetvis helt upp till en själv hur länge man vill stanna i Portia. Det är ännu ett spel som tilldelas mitt vanligaste utdelade betyg, men eftersom jag själv väljer vad jag ska spela är det inte så konstigt att jag väljer de jag gillar.
<==========|

|==========>
Format: NS
Rating: 4

Comment:
Den ytterst kompetenta svenska studion Image & Form Games är tillbaka med ännu ett spel med “Steamworld” i titeln, denna gång ett kortbaserat rollspel. Den fysiska utgåvan som jag har gått och väntat på släpptes äntligen härom veckan, skitskoj! Jag gillar verkligen kortbaserade RPG:er, men har bara spelat ett tidigare, det groteskt underskattade (i jämförelse med andra spel i serien) Pokémon Trading Card Game till Game Boy Color, uppföljaren nådde inte ens Europa. Steamworld Quest har många likheter med Pokémon TCG, men också många olikheter.

Det går något förenklat ut på att välja ut åtta spelkort vardera till sina tre slagskämpar och sedan använda korten i strid, turbaserat, för att besegra fiender. Vissa kort attackerar fiender, andra kastar en negativ status på dem (t.ex. förgiftning) och andra understödjer det ena laget. Därtill finns det kort som gör flera saker. Det är alltså helt enkelt som ett vanligt turbaserat RPG, fast med spelkort. Man har hela tiden sex kort på handen och efter användning drar man nya ur korthögen.

För mig är spelet precis lagom djupt, jag gillar inte när det är för avancerat med för mycket val för då får jag bara ångest, men samtidigt måste det ju kännas som att de val man har gjort gör skillnad. Jag fick här tillräckligt med ångest när det introducerades nya lagkamrater och jag tvingades göra en avvägning mellan att peta någon jag redan investerat tid, material och energi i eller om jag skulle ge någon av de nya en chans. Lyckligtvis får ens bänkade slagskämpar åtminstone lite erfarenhetspoäng och det går ganska snabbt att hämta upp nivåskillnaderna när man väl ger bänknötarna chansen, så vilka man ska välja är inget att ligga sömnlös över. South Park RPG:erna är andra bra exempel på ganska lagom komplexitet.

Utmaningen i spelet tycker jag också var ganska lagom på den vanliga svårighetsgraden. De gånger jag förlorade så gjorde jag efteråt lite ändringar i laguttagningen (fram tills att jag hittade de tre med rätt balans som jag ständigt gav förtroende) samt ändrade om lite i taktiken i form av medtagna spelkort samt utrustning för att utnyttja de aktuella fiendernas svagheter. Om jag får smyga in med lite kritik så är det lite jobbigt att hålla koll på vilka styrkor och svagheter fienderna har, hade nog helst sett att det var synligt hela tiden för rätt var det är råkar man använda en isattack på en fiende som absorberar is som hälsa, vilket kan kosta en hela striden.

Eftersom jag inte har spelat så mycket av den här sortens spel tidigare känns upplägget väldigt fräscht, jag kan inte få nog av det. Spelet är nog ganska lagom långt egentligen för de flesta, 20 timmar tog det för mig, hade det varit längre så hade nog många uppfattat det som enformigt. För min del hade det gärna fått vara dubbelt så långt, när eftertexterna rullade var jag sugen på mer. Det finns ett sedvanligt New Game Plus där man spelar igenom samma spel igen fast med bibehållna uppgraderingar samt högre svårighetsgrad, så visst, där har jag min dubbla spellängd. Vad jag är ute efter är dock nya banor och nya fiender, men vi får se, suget ligger i så jag kanske ger New Game Plus en chans.

Till sist måste jag berömma soundtracket, i synnerhet elgitarrslingan i bossmusiken. Asskön.

Jag vill ha en uppföljare!
<==========|

|==========>
Format: NS
Rating: 4

Comment:
Mario + Rabbids är ett turbaserat strategispel spel med samma stuk som Xcom, men något simplare. Man behöver till exempel inte en göra avvägning mellan att springa kort och få utrymme till ett drag till eller att springa långt och gå miste om det extra draget. Man har alltid utrymme till att både springa en sträcka, använda ett vapen samt ett specialdrag. Därtill behöver man inte bry sig om att ladda om vapnet, ammunitionen är oändlig, det enda är att extravapnet samt specialattacker har “cooldowns” (om de används kan de inte användas igen på 1-3 turer).

Det förenklade upplägget ska inte förväxlas med en låg svårighetsgrad, den är nämligen perfekt avvägd. För mig dröjde det dock fram till sista världen innan mina första Game Over började inträffa, men då ska jag tillägga att det var bra nära några gånger dessförinnan och att jag har spelat spelet tidigare. När det såg mörkt ut kunde jag ofta hålla undan tack vare Rabbid Peachs möjlighet att återställa hälsa.

Som det framgår av titeln är det här en crossover mellan Mario och Ubisofts Rabbids. Jag har absolut inget emot att en extern utvecklare som Ubisoft har givits förtroende att utveckla ett Mario-spel, tvärtom, men personligen hade jag föredragit om de hade utelämnat kaninerna. De är inte alls lika charmiga som Mario-karaktärerna som man så väl känner till, fler av dem hade mycket väl kunnat tryckas in i stället. Wario och Donkey Kong hade jag väldigt gärna sett ingå i det egna laget, men den sistnämde har åtminstone sitt egna tilläggspaket som jag inte har provat ännu.

Spelet har bra längd. Det var nästan så att jag var lite matt på konceptet efter den tredje världen, men eftersom den efterföljande sista världen bjuder på mest utmaning och därmed är roligast återuppväcktes mitt intresse. Det som fick mig att känna mig matt var främst de avvikande uppdragen, att eskortera obeväpnade karaktärer är aldrig roligt i spel och det här är inget undantag, men de medför emellertid att man uppskattar de vanliga uppdragen, “döda alla fiender”, desto mer.

Mellan striderna fylls tiden ut med enklare pussel som, likt striderna, blir lite tuffare framåt slutet. Ett välkommet inslag för att få in lite variation, det tråkiga är bara att en stor del av skattkistorna innehåller skräp, det vill säga artwork och dylikt, i stället för saker man har nytta av i strid. Lika besviken blev jag varje gång. De riktiga godsakerna får man främst först när man återbesöker redan avklarade världar i och med att man då har tillgång till förmågor som kan låsa upp fler vägar. Ett bra sätt att stärka upp sitt lag när det inte riktigt räcker till.

Överlag är det här en väldigt välpolerad och rolig produkt, nästan så att man hade kunnat tro att det är Nintendo själva som har utvecklat den, så när som på att en robotdammsugarliknande dator svävar längst fram i ledet, framför Mario, när man förflyttar sig utanför strid. Ett idiotiskt beslut då dess lilla storlek och cirkulära form gör det väldigt svårt att vara precis i pusslen.

Spela även Xcom 2
<==========|

|==========>
Format: NS
Rating: 4

Comment:
Från Nintendo DS till och med Wii U hade jag ett nästan tio år långt uppehåll från Nintendos konsoler. Jag gillar att spela på det traditionella sättet med handkontroll och knappar, inte pekskärm eller rörelsekänsliga fjärrkontroller. När Nintendo Switch sedan dök upp blev jag sugen på att återvända till Nintendo, traditionellt spelande verkade vara i fokus! Dessutom var jag ju givetvis tvungen att skaffa Zelda: Breath of the Wild och som det levererade. Av samma anledning, att få spela Zelda, skaffade jag en Gamecube 2006, men det Zelda levererade inte.

Visst har även Switch rörelsekänsliga kontroller och pekskärm, men det ser jag faktiskt oftast inte som en nackdel. Tvärtom, det är vad jag gillar med Switch, att den är så mångsidig. Det går att spela hemma på tv:n eller bärbart på flyget, det går att spela med pekskärm, rörelsekänslighet eller vanliga spakar och knappar. Det går till och med att dela upp handkontrollen i två delar – och vips så har man två kontroller!

I Super Mario Oddysey förordas det att man spelar med den vanliga kontrollern och sveper den åt olika håll för att utföra trick med Marios hatt. Detta är spelets största brist i mina ögon. Jag provade att spela på det rekommenderade sättet, men i och med att jag sitter en bit ifrån konsolen registrerar den mina knapptryckningar och framför allt mina rörelser dåligt. Jag valde därför att spela med Pro Controller, vilket jag föredrar i vilket fall som helst, det är en väldigt trevlig handkontroll. Problemet är bara att flera viktiga trick måste utföras genom att svepa kontrollern åt olika håll och då är det sällan Mario gör som jag vill. Precisionen i knapptryck är svåra att konkurrera med. Tyvärr förstör det här ganska mycket av spelupplevelsen, även om kontrollen givetvis är klanderfri i övrigt. Många rörelser kan utföras med både rörelser eller knapptryck så jag förstår inte varför det inte gäller alla rörelser, flera knappar används ju inte alls.

Men samtidigt som rörelsekänsligheten är på väg att dra ner betyget så drar briljansen i Marios hatt upp det igen. Det är helt enkelt svinkul att kasta in hatten i en fiende och ta över kontrollen över den. Bland dessa fiender återfinns många klassiker som hammarkastande sköldpadda, fiskar, goombas (kan staplas och har bättre grepp på is!) och rusande amerikansk fotbollsspelare. Riktigt kul på sista banan där varje segment i rask takt måste tas igenom genom att styra någon av spelets fiender.

Spelet går ut på att samla månar och har man samlat tillräckligt många kan man tanka in dem i sitt skepp och sätta fart mot nästa bana. Här hittar vi spelets näst största minus. Det hade varit mycket roligare om det som i till exempel Jak and Daxter eller Super Mario 64 krävdes ett visst antal samlargrejer för att ta sig vidare och var man hittar dem spelar ingen roll, här måste man som sagt hitta ett visst antal på varje enskild bana. Jag hade varit okej med detta om det vore så att man behövde typ 150 månar för att få åka till sista banan, men det finns inget sådant. Detta medför att det finns ingen anledning att återbesöka gamla banor för att samla, såvida man inte tänker samla alla månar för sakens skull. Det vore säkert kul, men det är inget jag kommer att göra nu, det får räcka med att jag har gjort det i Mario 64.

För att vara ett 3D-plattformsspel är det ovanligt stort fokus på just plattformshoppande. Anledningen till att man inte ser det alltför mycket i 3D är för att precisionen är betydligt sämre jämfört med 2D. Detta blir främst uppenbart de gånger man behöver hoppa på fienders huvuden. Ofta brukar brister i precisionen kompenseras med ett dubbelhopp, men inte i Super Mario Odyssey, inte mer än att man kan kasta hatten åt sidan i luften och på så sätt korrigera sin position något. Inget av detta ser jag som något minus, tvärtom är det kul med klassiskt plattformande i 3D, men det tar lite tid att vänja sig vid. Stort plus för att i stort sett alla rörelser från Super Mario 64 lever kvar.

Banorna är varierade och håller hög klass, även om vissa känns lite för linjära för min smak. Bosstriderna är riktigt roliga, även om de återigen till viss del förstörs av rörelsekontrollerna. Mest taggad var jag ju på stadsbanan, New Donk City, som var i fokus i trailern. Uppenbarligen kände sig utvecklarna på sig hur sugen jag var på banan då de retas om att man ska få besöka den både en och två gånger. Den första gången genom att hoppa in i en tavla på en annan bana som tar en till staden, men för långt bort från huvudön för att man ska kunna ta sig dit. Den andra gången är man på väg dit med skeppet, men den skjuts ner. När jag väl äntligen fick komma dit på riktigt levde den upp till förväntningarna, spelets roligaste bana. Fler stadsbanor till Mario, tack!

För övrigt håller jag på att lära mig tyska just nu och valde därför att spela igenom spelet med tysk text, vilket fick mig att inse något intressant. I och med att min tyska fortfarande är usel fattade jag endast bråkdelar av dialogen, vilket gjorde att jag i timmar fastnade i en skogsdunge jag inte kunde ta mig ifrån. När jag senare med hjälp av Google Translate kunde uppfatta vad som sades kunde jag ta mig därifrån på en gång. Jag har alltid uppfattat det så att spel från 90-talet var svårare och lät spelaren upptäcka mer på egen hand utan att övertydligt förklara allt, vilket jag fortfarande anser till viss del är sant, men dels är det nog också så att i och med att min engelska var bristfällig på den tiden så förstod jag helt enkelt inte instruktionerna…
<==========|

|==========>
Format: NS
Rating: 0

Comment:
Jag älskar den här typen av spel, turordningsbaserade strategispel där man ska ta sig fram över ett slagfält och skjuta fiender från platser där sannolikheten för träff är hög samtidigt som man försöker hålla sig själv skyddad så gott det går. Jag har tidigare haft väldigt roligt med Xcom-spelen, Valkyria Chronicles samt Mario + Rabbids Kingdom Battle som alla är nästan exakt samma typ av spel.

Även det här börjar väldigt lovande. Det har också sin unika inriktning jämfört med ovan nämnda i och med att man rör sig över en semi-öppen värld i stället för banor och har möjlighet att välja när man ska ge sig in i strid.

Bara någon timme in i spelet uppenbarar sig dock problemen, spelet är ju för fan helt ospelbart. I en strid jag är inne i nu så kraschar spelet i princip varje gång, vilket har varit extra frustrerande när jag tagit mig tid inför varje handling och varit på väg att vinna.

Jag har tidigare haft principen att om ett spel kostar lika mycket till Nintendo Switch och PS4 så ska jag välja Switch-versionen, såvida jag inte är väldigt sugen på att samla spelets troféer, men den principen får jag nog överväga att överge efter det här. Det är helt oaccaptabelt att släppa ett spel i det här skicket; utvecklaren, utgivaren eller Nintendo borde ha sagt stopp. Nu har spelet dessutom varit ute någon månad och borde ha hunnit bli patchat vid det här laget.

Dessutom ser grafiken fördjävlig ut i bärbart läge. Riktigt suddigt och fult, i synnerhet kring kanter. Har sett samma tendenser i spel som Snake Pass, men det här tar priset. Allt sådant kan jag dock ha överseende med så länge spelet fungerar ordentligt.

Jag vet inte varför just turbaserade strategispel är så dåligt optimerade till konsol, de kan ju knappast vara mer krävande än realtidsaction? Jag minns att Xcom till PS3 hade en tendens att hacka sönder och hänga sig på sista banan.

Synd då Mutant verkar vara ett kanonspel i grund och botten, det är bara det att konverteringen är totalt värdelös. Om en patch kommer eller om jag införskaffar det till PS4 i stället kommer jag att ge det en ny chans, men fram tills dess får spelet samla damm i hyllan.

Spela hellre Mario + Rabbids Kingdom Battle
<==========|

|==========>
Format: PS4
Rating: 2

Comment:
Småkul tidsfördriv som är över på några timmar. Kraftigt inspirerat av det klassiska spelet Minesweeper, men här styr man en karaktär som ska ta sig fram över ett minfält, vilket gör att man tänker på ett annorlunda sätt.

Spela även MS Röj
<==========|

|==========>
Format: PS4
Rating: 4

Comment:
Riktigt skoj att kunna bygga sina egna dinousarieparker! Spelet är väl inte jättedjupt, men tillräckligt. Det gäller att hålla kunderna nöjda genom att klona fram dinosaurier trogna till originalen, där de stora och/eller farliga (t.ex. T-Rex) lockar flest besökare, men de är också svårast att hålla efter. Det finns stor risk att de slår ihjäl andra dinosaurier om de inhägnas tillsammans eller att de bryter sig ut och ger sig på besökare om de är missnöjda med miljön, vilket givetvis försämrar parkens rykte.

När man väl fått ordning på parken blir det dock kanske lite väl lätt att dra in stålar, miljonerna fullkomligt rullar in.

Spela även Rollercoaster Tycoon
<==========|

|==========>
Format: PS3
Rating: 2

Comment:
Licenstolkning av Disney-filmen med samma namn. Spelet följer samma mall som Lego-spelen, d.v.s. att man kontrollerar varsin karaktär med några simpla förmågor som krävs för att ta sig fram. Det går att spela ensam, som jag gjorde, vilket jag gjorde och det var okej när man väl gav det en ordentlig chans, men helst ska det nog spelas tillsammans med ett barn som har sett och gillar filmen.
<==========|

|==========>
Format: PS4
Rating: 5

Comment:
Det bästa spela-en-film-spelet jag har spelat med god marginal. Ett fantastiskt spel. Först och främst är storyn väldigt bra med många svåra val man tvingas göra inom loppet av några sekunder. För en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar ens fortsatta spelande och slutet.

Alla tre karaktärers spår är väldigt bra och de har inverkan på varandra eftersom de har möjlighet att påverka den allmänna opinionen mot androider. Min personliga favorit var en kvinnlig android som tar hand om ett mänskligt barn för att skydda henne från sin misshandlande far. Tyvärr avrättades de båda mot slutet på grund av mina val 😟, men de övriga sluten blev jag nöjd med.

Spela även Batman: The Telltale Series
<==========|

|==========>
Format: PS4
Rating: 4

Comment:
Fullständigt lysande licenstolkning av tv-serien, såpass välskrivet och humoristiskt att det känns som att man spelar avsnitt direkt hämtat från serien. Flera viktiga förbättringar har gjorts sedan föregångaren, framför allt känns striderna mer balanserade då det inte är lika lätt att ge motståndarna en rad åkommor (t.ex. brinnande, blödande, äcklad) som dränerar deras hälsa omedelbart.

Spela även South Park: The Stick of Truth
<==========|

|==========>
Format: PS4
Rating: 2

Comment:
Ett kul spel i ny tappning, några nya spellägen har tillkommit sedan Super Stardust HD. Arkadläget är fortfarande roligast och det tar någon timme att spela en omgång och jaga nya poängrekord. Just detta har jag dock inte ägnat mig åt denna gång, hade önskat att det fanns någon trofé för poäng så att jag hade motiverats till det.

Spela även: Geometry Wars 3: Dimensions
<==========|

|==========>
Format: PS3
Rating: 2

Comment:
En samling minispel med vintersportgrener av varierande kvalitet, men generellt sett är de medelmåttiga och inget av dem briljerar. Runt 10-15 stycken grenar finns totalt, däribland skidskytte, curling och backhoppning.

Jag gillar karriärläget. Man tar sig fram genom olika utmaningar och turneringar och har möjlighet att välja vilken väg man ska ta för att på så sätt undvika vissa utmaningar, eller om man vill spara dem till senare. Just utmaningarna tycker jag är roligast eftersom de ger variation till grenarna. Oftast är de väldigt simpla, men ändå är det väldigt sällan man ser den sortens utmaningar i spel. T.ex. att en massa siffror ligger utspridda över skidbacken och när man har tagit sig i mål ska man skriva in summan av alla siffror.

Spelet har också, lite oväntat, en story komplett med mellansekvenser som är väldigt cheesy, men på att bra sätt.
<==========|

|==========>
Format: PS4
Rating: 2

Comment:
Huvudläget är en simplare variant av Mario Party. Man tar sig fram på ett spelbräde med hjälp av kort som man får genom att utmana motspelare i korta minispel. Minispelen är knappast i klass med Mario Party och är alltid 1 mot 1, men i och med att tempot är högt tycker jag att det är okej ändå. Förmodligen är det roligare att spela mot mänskligt motstånd, vilket jag aldrig provade.

Vad som är häftigt i det här spelet är dock inte det vanliga spelläget, utan vad som kallas för sandlådeläget. Där löser man uppgifter på ett antal banor genom att trolla fram föremål, människor eller djur. Man kan i princip skriva in vilket ord som helst ur ordboken och få fram det, riktigt häftigt. Vill jag t.ex. besegra en drake kan jag t.ex. skriva in "tommy gun" för att kunna skjuta ihjäl den eller skriva in "psycho" och få fram en galning som knivhugger allt i sin närhet.

Jag önskar att man hade satsat mer på det här läget för möjligheterna är oändliga. Jag har dessvärre inte provat något av de andra Scribblenauts-spelen, men kanske är det mer fokus på sådant i dem. Likt andra spel som kretsar kring ord, t.ex. Letter Quest, hade jag också önskat att det vore möjligt att växla över till svenska. Mitt engelska ordförråd är trots allt mycket mer begränsat.

Spela även: Super Mario Party
<==========|

|==========>
Format: PS4
Rating: 5

Comment:
Älskar spelvärlden, att man aldrig lämnar förstapersonsperspektivet, friheten att kunna göra allt i vilken ordning man vill och hagelbrakaren. Det är roligt helt enkelt, till skillnad från andra spel som tar sig själv på för stort allvar.

Storyn, inramningen och de skruvade kristna fanatikerna får vi inte glömma heller. Coolt avslut. Hade dock kunnat önska att det krävdes att man klarade mer för att bygga upp tillräcklig motståndskraft för att möta regionbossarna. Framför allt önskar jag att det krävdes mer för platinan, som det blev nu spelade jag knappt uppdragen som kallades "story missions", det räckte långt att bara göra sidosysslor.

Ubisofts nya modell för sandlådespel är briljant för övrigt. I tidigare spel var allt utmärkt på kartan, vilket tar bort all form av upptäckarglädje. I Far Cry 5 märks fästningar, djur att jaga etc. ut först efter att man hittat anteckningar som beskriver en viss plats, tittar på vägskyltar eller får tips från lokalbor man har räddat.

Det är i allmänhet väldigt välproducerat och påkostat, även om det känns en gnutta opolerat så har de lyckats med många detaljer. Det innehåller till exempel egenproducerad kristen väckelsemusik.

Spela även: Far Cry Primal
<==========|

|==========>
Format: PS4
Rating: 3

Comment:
En anka (eller är det en människa som ser ut som en anka?) plockar upp ett svärd med en förbannelse. Han kan därefter bara leva en minut åt gången, därav titeln, innan han vaknar upp igen i sitt hem. Med svärduppgraderingar och andra föremål kan man öppna vägar fram och hitta nya hem där man vaknar upp i nästa liv.

Kul upplägg. Det finns säkert många exempel på spel med liknande koncept, men det närmaste jag har upplevt är Zelda: Majora's Mask till Nintendo 64, men skillnaden där att det utspelar sig över tre dagar, sedan reser man tillbaka i tiden. I Minit verkar tiden hela tiden röra sig framåt, personerna man träffar kommer ihåg vad man har gjort i tidigare liv.

Spelet är cirka 1-3 timmar långt för en genomsnittlig spelare, vilket är lagom. Därefter ställs man inför några utmanande utmaningar som förutsätter att man klarat spelet innan och känner till alla pussellösningar. Bland annat en högre svårighetsgrad med endast ett hjärta, kortare tid, fler och svårare fiender samt lite andra föremålsplaceringar. Det finns även en trofé för att klara spelet och dö max 25 gånger, vilket tar cirka en kvart när man lyckas.

Ska man klara spelet till 100 procent och hitta alla föremål rekommenderar jag dock att man tar hjälp av en guide för det uppenbarar sig ett par efterblivna pussellösningar då.

Spelet är för övrigt helt i svartvitt. Jag har absolut inget emot simpel grafik, men allt blir ju så mycket trevligare med färger. Skönt dock med lite omväxling, att det inte är ett 2D-plattformsspel och att det inte har NES/SNES-grafik, för det vore ju det miljarde indiespelet med de egenskaperna i så fall. Efter ett par timmar tänkte jag inte på avsaknaden av färger och under den sista spenderade timmen började jag till och med att uppskatta grafiken.

Spela även: The Legend of Zelda: Majora's Mask
<==========|

|==========>
Completed: 2019-02-08
Format: PS3, PS4
Rating: 5

Comment:
Detta är ett riktigt bra spel som är en uppföljare av Bioshock. Spännande miljöer och underbar känsla. Har spelat igenom många gånger och rekommenderas varmt.
<==========|

|==========>
Format: PS4
Rating: 2

Comment:
Sudoku, fast med bokstäver. Kul idé i teorin, men i praktiken ser jag bara till att fylla i en rad eller kolumn med det ord som de nio bokstäverna bildar och växlar sedan över till siffror och löser sudokun precis som vanligt.

När man väl lärt sig att använda hjälpmedlen går spelet ifrån att vara ganska krävande (man tvingas hålla många siffror i huvudet) till att bli avkopplande, även på de högre svårighetsgraderna. Hjälpmedlem är trevliga, men när det gäller sådana här simpla spel är inställningsmöjligheter A och O, det borde att gå att slå av hjälpmedel man inte vill ha. Med tanke på hur lätt det är att införa så fattar jag inte varför utvecklare struntar i det.
<==========|

|==========>
Format: N64
Rating: 2

Comment:
Hatade det som barn och sålde av det billigt till grannen, trots att jag inhandlat det för 850 kronor (motsvarande 1 090 kronor i dag, dyrare än Let’s Go inklusive Pokéball Plus) med Transfer Pak. Vad jag ville ha varit ett spel som Pokémon Röd, fast i 3D, där man kunde gå omkring i en värld. Vad jag fick var ett spel där man bara tävlar i en arena.

När jag spelade nu så gillade jag det till en början. Man måste vara mer taktisk i sina val när alla pokémons är på samma nivå. Lite samma inslag finns inne i Emerald. Vad som dock förstörde upplevelsen var när jag påmindes om hur överjävligt tråkiga attackerna bind och wrap var. Dratini paralyserar en med thunder wave, vilket sänker ens snabbhet och gör att man ibland missar, och sätter sedan igång med sin wrap och då är det tack och adjö på ett utdraget sätt. Wrap skadar typ en HP åt gången, men den gör också så att man inte kan attackera förrän wrappandet är slut och det tar 2-5 omgångar. Men då använder sig givetvis Dratini sig igen av wrap. Att byta pokémon hjälper föga för då blir även den paralyserad och visan är igång igen.

Efter att ha utsatts för den frustrationen några gånger stängde jag av och jag har inte spelat sedan dess.
<==========|

|==========>
Format: GBC
Rating: 3

Comment:
Köpte det av en klasskamrat för 50 spänn då det var en bra deal, trots att jag redan hade tröttnat på Pokémon. Jag hade insett att de hundratals avsnitten av TV-serien hade exakt samma upplägg och jag hade svårt att ta till mig de nya pokémonsen. De var fula och hade konstiga namn. Nu när jag spelat igenom remaken av Röd/Blå samt originalet efter varandra så känns det uppfriskande med nya tillskott, men det räcker inte för att få det här spelat att stå ut i mängden. Kul med fågelgym och gym för andra typer som jag inte var van vid dock.

Som barn körde jag fast i Crystal tidigt och gav sedan upp, så det är första gången jag spelade igenom det, trots att jag även denna gång körde fast, förmodligen på samma ställe.
<==========|

|==========>
Format: Android
Rating: 3

Comment:
Började spela det bara för att kunna föra över pokémons till Let’s Go (kanske får ihop 151 stycken för första gången), men spelet är inte alls dumt att sätta igång då och då och spela ett par minuter.
<==========|

|==========>
Format: GB
Rating: 4

Comment:
Det första Pokémon-spelet och det första jag spelade. Jag tokälskade det då och gör det fortfarande. När jag går in på Youtube ser jag en jävla massa gnäll om hur trasigt och obalanserat det är, men det var inget jag över huvud taget tänkte på nu när jag spelade igenom det. Jag hade skitkul. Lite mer utmanande än Let’s Go är det också, men även här kunde jag klara Elite Four på första försöket. Annat var det när jag var barn, då behövde jag inhandla tiotals återupplivningsmediciner samt levla Charizard (Squirtle/Blastoise väljer jag i dag), Pidgeot och de andra i veckor innan jag kunde ta mig an fyran. Att jag tagit bort flera av mina bästa attacker och tilldelat flera kassa HM:s till mina bästa pokémons bidrog till att göra det så svårt.
<==========|

|==========>
Format: GB
Rating: 4

Comment:
Anledningen till att det gjorde så stort intryck på mig var av två anledningar:

Man behöver verkligen tänka till i valet om vilka kort man väljer att spela med och hur man tar till vara på dem i strid. Det går inte att träna upp några pokémon, utan man får göra det bästa utifrån de kort man har. Man blir i stället starkare genom att vinna fler kort från strider. Om man läser strategiguider på nätet går det säkert att läsa hur man ska gå till väga för att göra det aslätt, men jag fann spelet precis lagom utmanande.

Den andra anledningen är att det är en radikalt annorlunda upplevelse jämfört de vanliga spelen, som trots allt är väldigt lika varandra. Städerna heter lite annorlunda, det finns lite nya pokémons samt attacker, befintliga attacker har korrigerats till det bättre (gällande balans) och det har lagts till finesser ingen någonsin har bett om (att bli uppringd av tränare som vill snacka skit, tävla i söthet/coolhet/smarthet och möjligheten att bygga sin hemliga bas). I övrigt är nästan allt sig likt. Man får välja en av tre pokémon, fångar några fler, tävlar mot andra tränare och sin rival, köper cykel samlar åtta gymbrickor och möter till sist Pokémon-eliten.

Absolut inget fel med det, men när man spelar igenom spelen efter varandra inom loppet av några veckor hinner man tröttna lite (men bara lite).
<==========|