|==========>
Format: PS4
Rating: 4
Comment:
Jag har precis kommit tillbaka från min gemytliga tid i Portia och har haft det väldigt bra där. Människorna var trevliga och miljöerna vackra.
Jag har spelat spelet i princip dagligen i nästan tre månader nu när spelet till slut åker upp på hyllan efter en sammanlagd speltid på säkert en bra bit över 100 timmar. Om jag hade vetat det så hade jag förmodligen aldrig börjat, för mig är spel som kräver för mycket speltid avskräckande, men jag är glad att jag gjorde det.
Jag gillar oftast inte att plöja ner för mycket tid i ett spel, utan föredrar att få olika spelupplevelser. Vad jag främst är rädd för är att om jag tar en paus från spelet på någon vecka så är det för krävande att sätta sig in spelet igen, jag har ofta en plan i huvudet hur jag ska utveckla mina karaktärer, vilket jag under ett uppehåll hinner glömma bort. Det har hänt mig otaliga gånger i rollspel, vilket har inneburit att jag inte har orkat spela klart dem. Men i My Time at Portia finns inte det problemet alls, man kan ta en paus från spelet i månader om man så vill, när man kommer tillbaka så kommer man in i det på bara några minuter.
My Time at Portia påminner mycket om bondespel som Stardew Valley, men har inte spelat det tillräckligt mycket för att beskriva skillnaderna. I Portia är man dock inte en bonde, åtminstone inte primärt, utan en byggare och det finns en story och ett slutmål, även om man kan fortsätta så länge man vill med sidosysslor. Det gäller att samla på sig material som finns ute spelvärlden genom att gräva i gruvor, hugga ner träd eller döda djur och monster. Dessa material kan man sedan processa i sina olika maskiner för att få fram andra material som man sedan i sin tur använder för att konstruera gatulampor, läderbälten, broar och allt möjligt som borgmästaren och andra invånare i staden har beställt. Materialanskaffningen samt processandet av materialet kan effektiviseras efter hand i takt med att olika tjänster och maskiner blir tillgängliga.
Det är väldigt tillfredsställande att se hur staden förbättras i takt med slutförda uppgifter. En hiss hjälper en att nå nya platser och en utvidgning av kollektivtrafiken i form av fler busshållplatser gör att man snabbt kan ta sig från en plats till en annan. Vattenkraftverket ger kanske inte mig som spelare några fördelar, men givetvis fick man lön för mödan och den är trevlig att gå förbi då man stolt kan konstatera för sig själv att det här har jag minsann byggt.
Spelet utspelar på cirka 30 minuter långa dagar om man vill utnyttja det virtuella dygnet maximalt, vilket jag oftast ville. Det finns alltid något man kan göra, de flesta butiker stänger klockan 19 och de flesta har låst in sig i sina hem klockan 21, men det går alltid att ägna sig åt sig sina konstruktioner, se över sina odlingar, klappa sina kor, hugga träd eller gräva fram järn och reliker i gruvan. Min stackars byggare fick inte mycket sömn eftersom jag nästan var alltid ute till klockan 3 på natten då karaktären däckar, för att sedan stiga upp klockan 7 för en ny dag med nya möjligheter. Det är först vid läggdags varje dag som spelet sparas, vilket gör det extra viktigt att spelet är stabilt och inte kraschar. Lyckligtvis kraschar spelet väldigt sällan, men det händer och när det väl sker är det fruktansvärt störande eftersom man behöver spela om hela dagen och göra om samma sysslor igen. Utöver det dras spelet med ett fåtal störiga buggar.
Upplägget med dagarna funkar väldigt väl. Spelet är vad jag kallar för ett perfekt “vardagsspel”, det vill säga ett spel som inte kräver alltför mycket engagemang vid varje spelsession, när jag kommer hem från jobbet på kvällen är det avkopplande att sätta igång My Time at Portia, spela ett par speldagar, stänga av och sedan vara nöjd. Men visst har det hänt att det blivit några sena vardagsnätter, “bara en dag till”-känslan är svår att bli av med då jag ständigt var ivrig på att sätta igång med nästa byggprojekt eller för den delen gå på dejt med den unga kvinnan som jag hoppades skulle bli, och senare också blev, min fru.
Spelets strider är egentligen kassa. Bara att hamra på fyrkantsknappen tills monstret är dött och gå vidare till nästa. Bosstriderna är så pass otydliga med avsaknaden av ljudeffekter och annat att man ibland inte ens märker när ens rollfigur blir träffad och förlorar hälsa. På något sätt är det lätt för mig att ha överseende med allt det här, jag tycker striderna är roliga ändå tack vare belöningarna som de ger: material, nya vapen samt erfarentspoäng. Just erfarenhetspoängen är dock lite obalanserade då det är så extremt effektivt att samla dem när man hugger träd och sten eller i strid jämfört med alla andra dagliga sysslor man kan ägna sig åt.
I det stora hela som sagt en väldigt gemytlig upplevelse. Det är inte så dumt att ägna så mycket tid åt ett enskilt spel ändå. Sedan behöver man absolut inte lägga ner så mycket som jag har gjort, det är givetvis helt upp till en själv hur länge man vill stanna i Portia. Det är ännu ett spel som tilldelas mitt vanligaste utdelade betyg, men eftersom jag själv väljer vad jag ska spela är det inte så konstigt att jag väljer de jag gillar.
<==========|
