|==========>
Format: PS4
Rating: 3
Comment:
Batman-spelen är de enda Telltale-spelen jag tycker är riktigt roliga just eftersom jag verkligen gillar Batman. Föredrog dock säsong 1 eftersom där tvingades jag inte göra lika många val jag inte ville göra, vilket är Telltales-spelens största brist - de val man gör har väldigt begränsad betydelse. Bra karaktärstolkningar och kul att få bli vän med Jokern dock, och de två första episoderna är lysande!
<==========|
|==========>
Completed: 2015-01-04
Format: PS3
Rating: 4
Comment:
Något så ovanligt som ett plattformsspel med 18-årsgräns. Intressant twist på Alice i Underlandet där Alice är inskriven på en psykiatrisk klinik och underlandet är hennes mörka mardrömmar orsakat av trauma. Spelets bossar har motsvarigheter i verkligheten från personer som har varit allt annat än snälla mot henne. Storymässigt är det ett av mina favoritspel någonsin.
<==========|
|==========>
Format: PS4, PS2
Rating: 4
Comment:
2006 släpptes Psychonauts i Europa och nu, tretton år senare, har jag återupplevt spelet i dess PS2-emulerade PS4-version.
Playstation 2-eran var en väldigt fin era för 3D-plattformsspel med spel som Jak & Daxter, Ratchet & Clank, Sly och Psychonauts (kom även till andra format). Samtliga med sin egen identitet, vilket gör att jag rekommenderar dem alla än i dag. Jag var på väg att säga guldera, men Super Mario 64 kom ju faktiskt tidigare, men PS2-plattformsspelen har åtminstone åldrats bättre än säg Donkey Kong 64.
Kreativiten och fantasirikedomen sprudlar i Psychonauts med flera riktigt minnesvärda banor, i synnerhet den skruvade 50-talsidyllen i Milkman Conspiracy och brädspelet Waterloo World. Det ska tilläggas att banorna generellt sett utspelar sig inne i personers sinnen och i de nämnda fallen hos två mentalpatienter. Mellansekvenserna avbryter en kanske lite för ofta, men dialogen är så pass rolig att jag småskrattar för mig själv varje genomspelning. De är så proffsigt gjorda, kanske inte grafiskt, men i manus, röstskådespeleri, ansiktsuttryck och tajming att det i princip är i klass med en Disney-film, om än en något mer vuxen sådan. I humorn märks att det helt klart att det är ett Tim Schafer-spel (Day of the Tentacle, Grim Fandango med mera).
Spelet är nära en 9:a, men hade behövt polerats något för att nå dit och det gäller både själva grundspelet och konverteringen. Kontrollen tycker jag överlag är bra, mycket tack vare förmågan att kunna springa på och hoppa högre med en mental boll man frammanar. Snabb förflyttning i plattformsspel innehållande föremålssamlande är alltid otroligt välkommet. Plattformshoppandet är emellertid lite för oprecist.
Det borde också vara lättare kunna byta mellan förmågor. Eftersom två förmågor är väldigt viktiga vill man ha dem aktiva hela tiden, vilket innebär att man bara har en plats ledig för övriga förmågor och det leder i sin tur att man konstant måste öppna menyn för att byta mellan pyromani, sköld, osynlighet och annat eller helt enkelt strunta i det när man inte orkar. Bättre vore om det om de vitala förmågorna var låsta till knapparna R1 och R2, medan L2-förmågan kunde skiftas med styrkorset som inte nyttjas alls om jag minns rätt.
Vidare snålas det något enormt med pilspetsarna (spelets valuta) och de är svåra att plocka eftersom de rör sig bort ifrån spelaren. Tanken är att man ska köpa en magnet som suger in bland annat pilspetsar, men problemet är att den är så högt prissatt att jag prioriterade nätdammsugaren, som krävs för avancemang. Inte ens när jag var uppe i 100% avklarat hade jag fått ihop tillräckligt med pengar för köpa magneten, trots att jag vid två tillfällen spenderat en del tid med att grinda ihop dem.
Det finns även ett par tekniska brister. Den instabila skärmuppdateringen som har följt med från PS2-versionen kan jag leva med, men att ljudet buggade ur fullständigt när jag hade klarat spelet och tittade på slutsekvenserna är helt oacceptabelt. Jag hoppas att det inte drabbar alla.
Överlag är dock spelupplevelsen så pass stark att spelet har lämnat större avtryck på mig än i stort sett alla andra plattformsspel.
Betyg: 8/10
--
Spela även Alice: Madness Returns
<==========|
|==========>
Format: PS4
Rating: 2
Comment:
Buggigt och halvdan kontroll. Får medge att den främsta drivkraften för att spela igenom det var platinatrofén, men när jag väl var färdig så får jag ändå säga att jag hade en del roliga stunder med det. Lösningarna på pusslen kan vara roliga och spelet i sig är rätt humoristiskt med många populärkulturella referenser till t.ex. Super Mario och Moby Dick. Rätt skönt att många banor är korta dock och ärligt talat hade jag roligare med flashspelet Karoshi som har ungefär samma upplägg fast i 2D, d.v.s. att man klarar en bana genom att ta livet av sig.
Suicide Guy får ett medelmåttigt betyg av mig, men eftersom det är billigt kan det vara värt ett köp ändå.
--
Spela även/hellre Karoshi
<==========|
|==========>
Format: NS
Rating: 4
Comment:
Jag följer inte Switch-nyheter så noga så jag visste inte ens att det var på gång förrän jag en vecka innan släpp då jag sprang på en Youtube-video med typ 70% negativa tummar och kommentarer. “Det här är inte alls det Pokémon det vi är vana vid” och “det här ser ut som Pokémon Go och Pokémon Go är en styggelse” lät det ungefär.
Utan att ha spelat DS-spelen så tycker jag att det här är den förnyelse som serien behövde. Det förenklade sättet att fånga pokémons är inte så dumt faktiskt. Att försvaga den vilda pokémonen, men inte för mycket, innan man fångar den blir tradigt i längden. Det blir det nya sättet också, absolut, efter att ha slösat 80 bollar för att fånga någon av de legendariska fåglarna utan att lyckas samtidigt som man är medveten om att det finns två andra legendariska fåglar man “måste” fånga. Däremot slipper man att ofrivilligt att konstant avbrytas varannan meter av någon vild pokémon, utan man väljer själv vilka man vill ställa sig mot. Man är inte heller särskilt beroende av dessa möten för att göra sina pokémon tillräckligt starka, att fånga de man inte har sedan innan samt besegra tränare räcker gott för att vara redo för Elite Four.
Ofta i tidigare spel så brukar jag ha med något svagare pokémons, gärna de som kan söva ner vilda pokémons, för att det ska bli lättare att försvaga dem, men det slipper jag nu. Jag väljer ut de sex stycken jag vill satsa på och låter de ingå i mitt lag. Samtliga som ingår får en del av erfarenhetspoängen, vilket är rätt trevligt då man slipper oroa sig för att någon hamnar på efterkälken och slipper bli besviken när man har fångat en ny och ger upp en pokémon som man tidigare lagt mycket energi på att utveckla. Däremot önskar jag fortfarande att det vore mer lönsamt att satsa på hela laget i stället för 1-3 pokémon. Det gäller alla tidigare delar också, jag märkte det först i generation 1 när jag fick råpisk av polaren som hade maxat sin Venusaur, medan jag hade tränat mina pokémon jämt.
Bäst av allt kanske är att HM som koncept har avvecklats. Jag avskyr verkligen att det inte går att ersätta en HM-attack, som blir relativt svag i takt med att ens monster går upp i nivå och börjar lära sig de riktigt bra attackerna. Nu är det i stället Pikachu/Eevee som får lära sig flyga (med ballonger), gräva och surfa utanför strid. Rätt töntigt, men det gör underverk för spelet.
Generellt sätt så har Let’s Go också tagit med de bra förändringarna som tillkommit i uppföljarna till Röd/Blå och struntat i de dåliga eller onödiga. De alternativa varianterna av vissa Pokémons som Ratata, Diglett och Geodude är jag liten kluven till då de är så pass fula att jag inte vill ha med dem i mitt lag, även om de platsar, och det är ett helvete att hålla koll på vilka typer de har när man möter dem. Å andra sidan är isvarianterna av Sandshrew och Sandslash svincoola.
För övrigt är det generellt ett problem för mig att hålla koll på alla typer i och med att antalet har utökats under de 20 år jag inte har spelat Pokémon och vissa monster har till och med bytt typ. Att ha en styrka/svaghets-diagram framför sig är behjälpligt, men det blir ännu svårare för de pokémon som har två typer. Elektriska Magnemite hade redan tidigare få svagheter, men “nu” (sedan typ generation 2) när den också har typen stål är den svårstoppad. Är det bara eld som är bra mot den?
Hur TM:s funkar numera är jag också lite tveksam till. I tron om att man bara kunde använda dem en gång vardera hushöll jag noga med dem och det var först när jag ville täcka upp en svaghet hos Pikachu (jag vill att han ska kunna ta hand om allt motstånd!) som jag gav honom en slagsmålsattack. Då insåg jag inte alls hade behövt hushålla med dem, de går ju numera att använda obegränsat. Det gör att man i tidigt skede kan ge flera pokémons den ganska starka attacken headbutt till exempel, vilket är både bra och dåligt. Skönt att slippa få ångest över vilka attacker ens pokémon lär sig, det kan lätt korrigeras om man ändrar sig, men å andra sidan blir det för lätt när man kan ändra hur som helst. I synnerhet inför specifika strider där man känner till motståndarens svaghet. För Mew är det välkommet då Mew kan lära sig vad som helst och de attackerna den lär sig naturligt är sådär.
För mig är det här en av mina drömmars spel. Ända sedan jag har spelat Pokémon Röd har jag längtat efter ett Pokémon-spel till en stationär konsol där man springer omkring i en 3D-värld och fångar Pokémon (världen hade dock fått vara ännu friare, när man kan lära sig att rida på pokémons och flyga blir det uppenbart att utomhusmiljöerna är begränsade som om de vore rum, likt många andra japanska spel). Lite som när jag spelade GTA 1 och 2 och drömde om ett GTA i 3D, men där var gapet ännu större. Där gick serien från bra till fullständigt fantastiskt, medan Pokémons 2D-spel är riktigt bra. Digimon Story: Cyber Sleuth till PS4 har jag hållit till godo med. Det är också riktigt bra och faktiskt utmanande på högsta svårighetsgraden, men det är fortfarande inte riktigt samma sak. Digimon är inte Pokémon.
<==========|
|==========>
Format: PS4
Rating: 4
Comment:
Det mesta är sig likt från föregångaren Human Revolution, vilket är okej för mig eftersom jag var väldigt förtjust i det spelet. Det finns några nya augmenteringar, men i övrigt känner man igen sig. Det medför dock att det inte känns lika imponerande den här gången som det gjorde då, en del element känns rentav föråldrade. Kanske var det förra till och med lite bättre, det känns nästan så nu när jag har avslutat Mankind Divided. Det var större variation av fiendetyper vill jag minnas.
Bossarna fick mycket kritik i Human Revolution och det har man löst här genom att inte ha några alls. Möjligtvis finns en bosstrid, men den behövde jag i så fall aldrig utkämpa eftersom jag råkade ha på mig en pryl som kunde eliminera honom före striden ens utspelade sig.
I dagens spelklimat där det ofta känns som att spelet spelar sig själv, man följer de stora pilarna och trycker på knappen som visas på skärmen, och jag vill egentligen inte påstå att det här bjuder på något helt annat, men det är i vilket fall väldigt befriande att det finns så många olika vägar fram. Hacka sig in i en förråd där man hittar en genväg genom ventilationen eller ta raka vägen fram där man tvingas hantera vakter och övervakningskameror.
Hur man väljer att hantera fienderna är upp till en själv. För min del brukar min egen överlevnad vara det primära, fiendernas liv och att undvika bli upptäckt är sekundärt. Jag brukar smyga så gott det går och om jag blir upptäckt plockar jag fram hagelbössan. Även om jag inte gillar att döda poliser (som man ibland måste hantera), så blir jag ibland så illa tvungen. Genom att intala mig själv att de var korrupta så känns det okej.
Som smygspel betraktat så rankar jag Deus Ex: Human Revolution och Mankind Divided väldigt högt, det är bara Splinter Cell: Blacklist som slår Deus Ex på fingrarna. Jag stör mig dock här på att varje gång man tar hand om en fiende på nära håll så startas en filmsekvens, i stället för att man är kvar i spelet. Sedan hade jag önskat mer segment där man ska ta sig fram bland fiender mot ett mål, då Deus Ex är som bäst. Jag kom nog upp i ganska många speltimmar, men det berodde främst på att jag maniskt bröt upp varenda dörr jag kunde för att plundra ställena på prylar, vilket jag med facit i hand ångrar lite grann då det förstör sidouppdragen man senare stöter på, att man ska bryta sig in på en plats där man redan varit. Dessutom fick jag ett rejält överflöd av prylar som jag aldrig använde.
Vad jag gillar minst med både det här och föregångaren är energimätaren. Den borde ha funkat på samma sätt som hälsomätaren, att den laddas upp helt och inte bara pyttelite. Det finns energitillskott man kan använda, men det är mindre roligt att använda dem när man vet att mätaren kommer att halveras så fort man utför en närstridsattack eller vill se fiender genom väggar.
Överlag är spelet dock skitroligt, även nu ett par år efter dess släpp. Rekommenderas!
--
Spela även Splinter Cell: Blacklist
<==========|
|==========>
Rating: 4
Format: PS2, GC
Comment:
Se min videorecension Recension: Simpsons Hit & Run (PS2, Gamecube)
Spela även Grand Theft Auto 3
<==========|
|==========>
Rating: 3
Format: PS2
Comment:
Recension skriven 2007-08-01.
Jag har aldrig sett fram emot ett spel så mycket som med Killzone. Jag tittade på screenshots, såg alla trailers och läste igenom varenda förtitt både en och två gånger. Längtan var ibland så plågsam att jag hade svårt att sova. Äntligen skulle vi PS2-ägare få ett FPS värt namnet. Och det började bra. Det bästa introt som spelvärlden någonsin skådat spelades upp på skärmen och man kände bara "Wow!". Men den känslan kom dessvärre aldrig tillbaka.
Jag är inte grafikkåt på något sätt, men här skapar det problem. Jag hade hellre sett att spelets grafik varit enkel och att det rullade på bra istället för som det är här, superavancerad grafik som inte hårdvaran klarar av vilket skapar både slowdowns och tusentals grafikbuggar.
Det snackades på förhand om en Halo-dödare, men Guerrilla nöjde sig med att göra det bästa FPS:et till PS2. Det blev inte ens det. Det faller helt enkelt på att det är så överambitiöst. ALLT skulle verkligen vara med. Lång kampanj, fyra olika karaktärer med olika egenskaper, sanslös grafik, supersmarta fiender, en massa vapen och ett matigt onlineläge. Om de lagt ribban lite lägre hade det här verkligen kunnat bli något, om de skulle kunna lyckas med allt de siktade på hade de behövt utveckla spelet åtminstone i ett par år till.
Trots att recensionen liknar en sågning så är det här ett bra spel. Jag älskar ändå spelets alla vapen och det är kul att skjuta de underbart designade fienderna. Man får nästan en tår i ögat när man spelar det för man ser verkligen att det kunde ha varit så mycket bättre. De största problemen beror på hårdvarubegränsningarna och det är inget Guerrilla behöver oroa sig för nästa gång. Om utvecklarna inte tar sig vatten över huvudet igen så kan Killzone 2 bli det Killzone 1 inte blev: Ett fantastiskt FPS. Men jag tänker inte gå i samma fälla igen och bygga upp några enorma föväntningar, Guerrilla har ju trots allt aldrig lyckats fullt ut tidigare.
--
Spela hellre Killzone 2 eller Resistance 2
<==========|
Skrattade så att jag grät åt det sista skriket. Länge sedan jag gjorde det.
Answering Phone Loudly Prank 2
LOUD BLASTING FARTS & POOPING - Wet Fart Prank with "The Sharter"
Skiter på sig
Jag åkte dit spontant efter att ha sett reklamen i tunnelbanan. Det var rena skämtet, typ två rum med några inglasade konsoler. Plus dock för arkadmaskinerna med Virtua Tennis och Pacman, men de var givetvis upptagna av alla småglin som drällde omkring.
The Clash - This Is England
Push it to the Limit
Pat Benatar - Sometimes The Good Guys Finish First
Original GhostBusters Theme Song
AXEL F-Harold Faltermeyer(1984)

Van Halen - Jump
Nena - 99 Luftballons German Version
Safety Dance - Men Without Hats Official Video
Animotion - Obsession
Lynyrd Skynyrd-Free bird
Thin Lizzy - Borderline
Buggles - Video killed the radio star 1979

Blondie - Heart Of Glass
Jag plockade platina 31 alldeles nyss!
Katamari Forever PS3
Nytt rekord i att ha haft spelet länge och sedan ta platina: 5 år och 3 månader. Det slår till och med Mikaels 4 år och 4 veckor för Splatterhouse. Mitt tidigare rekord var 3 år och 7 månader för Gudfadern 2.
Spelet var en av mina svåraste platina hittills faktiskt, trots att 2,0% av de som har spelet har kammat hem full pott. Spelet går ut på att rulla en boll så stor som möjligt genom flera banor och den mest sällsynta trofén handlade om att rulla upp samtliga objekt som existerar i hela spelet, vilket var en rejält utmaning då objekt var svåra att hitta i många fall (det saknas en komplett guide över vad de finns på Internet) och då objekt är svåråtkomliga i andra fall. Men det gäller bara att nöta i timme efter timme utan att ge upp, vilket man har möjlighet att göra när man är ledig.
Spelet i sig är en personlig favorit, det tillhör tveklöst ett av mina tio favoritspelen. Ren och skär spelglädje! Jag älskar Katamari-spelen och eftersom det här är något slags hyllningsspel som innehåller både nya och gamla banor från tidigare spel får man klassa Katamari Forever som det bästa i serien.
Jag har dessvärre inga egna videoklipp från spelet då det är omständligt på PS3, men här kommer ett för de som är nyfikna:
Övrig kul fakta:
Skaffade det för några veckor sedan och blev inte särskilt imponerad, men har inte spelat särskilt länge. Jag gillar Castlevania Lord of the Shadows dock som är rätt likt.
Uncle Fucker från 2004, uppföljaren till Sheep Fucker. Någon som har lirat detta prisbelönta spel?
Uncle fucker gameplay
Jag har 30 :frowning2:
Samtliga:
http://psnprofiles.com/LankyKong&completion=platinum&order=played&pf=all#content
Senaste:
