|==========>
Rating: 4
Comment:
Faktiskt riktigt rolig och minnesvärd komedi med mycket röj. Gillade den nu ännu mer än första gången jag såg den. Lite tänkvärt också, att man ska ta vara på livet och röja med grabbpolarna när man får chansen.
<==========|
2 l vatten
½ kg avföring
2 dl urin
6 rutor toalettpapper
2 ml sperma
Koka i två minuter under omröring och servera omedelbart
|==========>
Format: PS4
Rating: 2
Comment:
Småkul tidsfördriv som är över på några timmar. Kraftigt inspirerat av det klassiska spelet Minesweeper, men här styr man en karaktär som ska ta sig fram över ett minfält, vilket gör att man tänker på ett annorlunda sätt.
Spela även MS Röj
<==========|
|==========>
Format: PS4
Rating: 4
Comment:
Riktigt skoj att kunna bygga sina egna dinousarieparker! Spelet är väl inte jättedjupt, men tillräckligt. Det gäller att hålla kunderna nöjda genom att klona fram dinosaurier trogna till originalen, där de stora och/eller farliga (t.ex. T-Rex) lockar flest besökare, men de är också svårast att hålla efter. Det finns stor risk att de slår ihjäl andra dinosaurier om de inhägnas tillsammans eller att de bryter sig ut och ger sig på besökare om de är missnöjda med miljön, vilket givetvis försämrar parkens rykte.
När man väl fått ordning på parken blir det dock kanske lite väl lätt att dra in stålar, miljonerna fullkomligt rullar in.
Spela även Rollercoaster Tycoon
<==========|
|==========>
Format: PS3
Rating: 2
Comment:
Licenstolkning av Disney-filmen med samma namn. Spelet följer samma mall som Lego-spelen, d.v.s. att man kontrollerar varsin karaktär med några simpla förmågor som krävs för att ta sig fram. Det går att spela ensam, som jag gjorde, vilket jag gjorde och det var okej när man väl gav det en ordentlig chans, men helst ska det nog spelas tillsammans med ett barn som har sett och gillar filmen.
<==========|
|==========>
Format: PS4
Rating: 5
Comment:
Det bästa spela-en-film-spelet jag har spelat med god marginal. Ett fantastiskt spel. Först och främst är storyn väldigt bra med många svåra val man tvingas göra inom loppet av några sekunder. För en gångs skull känns det som att de valen man gör på riktigt påverkar ens fortsatta spelande och slutet.
Alla tre karaktärers spår är väldigt bra och de har inverkan på varandra eftersom de har möjlighet att påverka den allmänna opinionen mot androider. Min personliga favorit var en kvinnlig android som tar hand om ett mänskligt barn för att skydda henne från sin misshandlande far. Tyvärr avrättades de båda mot slutet på grund av mina val 
, men de övriga sluten blev jag nöjd med.
Spela även Batman: The Telltale Series
<==========|
|==========>
Format: PS4
Rating: 4
Comment:
Fullständigt lysande licenstolkning av tv-serien, såpass välskrivet och humoristiskt att det känns som att man spelar avsnitt direkt hämtat från serien. Flera viktiga förbättringar har gjorts sedan föregångaren, framför allt känns striderna mer balanserade då det inte är lika lätt att ge motståndarna en rad åkommor (t.ex. brinnande, blödande, äcklad) som dränerar deras hälsa omedelbart.
Spela även South Park: The Stick of Truth
<==========|
|==========>
Format: PS4
Rating: 2
Comment:
Ett kul spel i ny tappning, några nya spellägen har tillkommit sedan Super Stardust HD. Arkadläget är fortfarande roligast och det tar någon timme att spela en omgång och jaga nya poängrekord. Just detta har jag dock inte ägnat mig åt denna gång, hade önskat att det fanns någon trofé för poäng så att jag hade motiverats till det.
Spela även: Geometry Wars 3: Dimensions
<==========|
|==========>
Format: PS3
Rating: 2
Comment:
En samling minispel med vintersportgrener av varierande kvalitet, men generellt sett är de medelmåttiga och inget av dem briljerar. Runt 10-15 stycken grenar finns totalt, däribland skidskytte, curling och backhoppning.
Jag gillar karriärläget. Man tar sig fram genom olika utmaningar och turneringar och har möjlighet att välja vilken väg man ska ta för att på så sätt undvika vissa utmaningar, eller om man vill spara dem till senare. Just utmaningarna tycker jag är roligast eftersom de ger variation till grenarna. Oftast är de väldigt simpla, men ändå är det väldigt sällan man ser den sortens utmaningar i spel. T.ex. att en massa siffror ligger utspridda över skidbacken och när man har tagit sig i mål ska man skriva in summan av alla siffror.
Spelet har också, lite oväntat, en story komplett med mellansekvenser som är väldigt cheesy, men på att bra sätt.
<==========|
|==========>
Format: PS4
Rating: 2
Comment:
Huvudläget är en simplare variant av Mario Party. Man tar sig fram på ett spelbräde med hjälp av kort som man får genom att utmana motspelare i korta minispel. Minispelen är knappast i klass med Mario Party och är alltid 1 mot 1, men i och med att tempot är högt tycker jag att det är okej ändå. Förmodligen är det roligare att spela mot mänskligt motstånd, vilket jag aldrig provade.
Vad som är häftigt i det här spelet är dock inte det vanliga spelläget, utan vad som kallas för sandlådeläget. Där löser man uppgifter på ett antal banor genom att trolla fram föremål, människor eller djur. Man kan i princip skriva in vilket ord som helst ur ordboken och få fram det, riktigt häftigt. Vill jag t.ex. besegra en drake kan jag t.ex. skriva in "tommy gun" för att kunna skjuta ihjäl den eller skriva in "psycho" och få fram en galning som knivhugger allt i sin närhet.
Jag önskar att man hade satsat mer på det här läget för möjligheterna är oändliga. Jag har dessvärre inte provat något av de andra Scribblenauts-spelen, men kanske är det mer fokus på sådant i dem. Likt andra spel som kretsar kring ord, t.ex. Letter Quest, hade jag också önskat att det vore möjligt att växla över till svenska. Mitt engelska ordförråd är trots allt mycket mer begränsat.
Spela även: Super Mario Party
<==========|
|==========>
Format: PS4
Rating: 5
Comment:
Älskar spelvärlden, att man aldrig lämnar förstapersonsperspektivet, friheten att kunna göra allt i vilken ordning man vill och hagelbrakaren. Det är roligt helt enkelt, till skillnad från andra spel som tar sig själv på för stort allvar.
Storyn, inramningen och de skruvade kristna fanatikerna får vi inte glömma heller. Coolt avslut. Hade dock kunnat önska att det krävdes att man klarade mer för att bygga upp tillräcklig motståndskraft för att möta regionbossarna. Framför allt önskar jag att det krävdes mer för platinan, som det blev nu spelade jag knappt uppdragen som kallades "story missions", det räckte långt att bara göra sidosysslor.
Ubisofts nya modell för sandlådespel är briljant för övrigt. I tidigare spel var allt utmärkt på kartan, vilket tar bort all form av upptäckarglädje. I Far Cry 5 märks fästningar, djur att jaga etc. ut först efter att man hittat anteckningar som beskriver en viss plats, tittar på vägskyltar eller får tips från lokalbor man har räddat.
Det är i allmänhet väldigt välproducerat och påkostat, även om det känns en gnutta opolerat så har de lyckats med många detaljer. Det innehåller till exempel egenproducerad kristen väckelsemusik.
Spela även: Far Cry Primal
<==========|
|==========>
First: 2019-07-17
Rating: 4
Comment:
Väldigt trogen originalet, vilket jag ser som positivt i det här fallet. Det är skönt att man kan få låta vissa saker vara som de är, att de inte går in och petar i sådant som inte behöver petas på - originalet är snudd på en perfekt film.
I och med att Lejonkungen ligger mig väldigt varmt om hjärtat så var upplevelsen väldigt stark för mig, jag blev tårögd under öppningsscenen och det höll i sig filmen igenom. Filmen fick en berättigad applåd i salongen när den var slut.
Underbart är det att flera röstskådespelare från originalet är med även här, såsom för Mufasa. Simba spelas dock numera av John Lundvik, vilket var ett perfekt val. Jag förstår även valet av Björn Gustafsson för rollen som Timon, men tycker inte att det funkar riktigt, den tidigare röstskådespelaren var perfekt för rollen (Peter Ragnar, tyvärr död numera).
<==========|
|==========>
Count: 1
First: 2017-04-22
Last: 2017-04-22
Rating: 0
Comment:
En av de sämsta filmerna jag sett. Fina nakna bröst dock, går säkert att runka till.
<==========|
|==========>
Format: PS4
Rating: 3
Comment:
En anka (eller är det en människa som ser ut som en anka?) plockar upp ett svärd med en förbannelse. Han kan därefter bara leva en minut åt gången, därav titeln, innan han vaknar upp igen i sitt hem. Med svärduppgraderingar och andra föremål kan man öppna vägar fram och hitta nya hem där man vaknar upp i nästa liv.
Kul upplägg. Det finns säkert många exempel på spel med liknande koncept, men det närmaste jag har upplevt är Zelda: Majora's Mask till Nintendo 64, men skillnaden där att det utspelar sig över tre dagar, sedan reser man tillbaka i tiden. I Minit verkar tiden hela tiden röra sig framåt, personerna man träffar kommer ihåg vad man har gjort i tidigare liv.
Spelet är cirka 1-3 timmar långt för en genomsnittlig spelare, vilket är lagom. Därefter ställs man inför några utmanande utmaningar som förutsätter att man klarat spelet innan och känner till alla pussellösningar. Bland annat en högre svårighetsgrad med endast ett hjärta, kortare tid, fler och svårare fiender samt lite andra föremålsplaceringar. Det finns även en trofé för att klara spelet och dö max 25 gånger, vilket tar cirka en kvart när man lyckas.
Ska man klara spelet till 100 procent och hitta alla föremål rekommenderar jag dock att man tar hjälp av en guide för det uppenbarar sig ett par efterblivna pussellösningar då.
Spelet är för övrigt helt i svartvitt. Jag har absolut inget emot simpel grafik, men allt blir ju så mycket trevligare med färger. Skönt dock med lite omväxling, att det inte är ett 2D-plattformsspel och att det inte har NES/SNES-grafik, för det vore ju det miljarde indiespelet med de egenskaperna i så fall. Efter ett par timmar tänkte jag inte på avsaknaden av färger och under den sista spenderade timmen började jag till och med att uppskatta grafiken.
Spela även: The Legend of Zelda: Majora's Mask
<==========|
|==========>
Rating: 4
Comment:
Trodde ett tag att jag var den ende som verkligen uppskattade denna film, men skönt att så inte är fallet. Välgjord film med bra soundtrack och bra karaktärer, framför allt Alfie och den blonda, heta kvinnan med smärre psykiska problem. Jag gillar också hur ensam Alfie faktiskt är, bortsett från alla de tillfälliga relationer han har, vilket gör att den enda bekantskapen har kvar i slutändan är med en bussig gubbe som Alfie träffade på en pissoar.
<==========|
|==========>
Format: PS4
Rating: 2
Comment:
Sudoku, fast med bokstäver. Kul idé i teorin, men i praktiken ser jag bara till att fylla i en rad eller kolumn med det ord som de nio bokstäverna bildar och växlar sedan över till siffror och löser sudokun precis som vanligt.
När man väl lärt sig att använda hjälpmedlen går spelet ifrån att vara ganska krävande (man tvingas hålla många siffror i huvudet) till att bli avkopplande, även på de högre svårighetsgraderna. Hjälpmedlem är trevliga, men när det gäller sådana här simpla spel är inställningsmöjligheter A och O, det borde att gå att slå av hjälpmedel man inte vill ha. Med tanke på hur lätt det är att införa så fattar jag inte varför utvecklare struntar i det.
<==========|
|==========>
Rating: 2
Comment:
Roligt med alla hans coola prylar, men i övrigt kändes filmen rätt meningslös. Perfekt att visa på tv kring juletid dock.
<==========|
|==========>
Format: N64
Rating: 2
Comment:
Hatade det som barn och sålde av det billigt till grannen, trots att jag inhandlat det för 850 kronor (motsvarande 1 090 kronor i dag, dyrare än Let’s Go inklusive Pokéball Plus) med Transfer Pak. Vad jag ville ha varit ett spel som Pokémon Röd, fast i 3D, där man kunde gå omkring i en värld. Vad jag fick var ett spel där man bara tävlar i en arena.
När jag spelade nu så gillade jag det till en början. Man måste vara mer taktisk i sina val när alla pokémons är på samma nivå. Lite samma inslag finns inne i Emerald. Vad som dock förstörde upplevelsen var när jag påmindes om hur överjävligt tråkiga attackerna bind och wrap var. Dratini paralyserar en med thunder wave, vilket sänker ens snabbhet och gör att man ibland missar, och sätter sedan igång med sin wrap och då är det tack och adjö på ett utdraget sätt. Wrap skadar typ en HP åt gången, men den gör också så att man inte kan attackera förrän wrappandet är slut och det tar 2-5 omgångar. Men då använder sig givetvis Dratini sig igen av wrap. Att byta pokémon hjälper föga för då blir även den paralyserad och visan är igång igen.
Efter att ha utsatts för den frustrationen några gånger stängde jag av och jag har inte spelat sedan dess.
<==========|
|==========>
Format: GBC
Rating: 3
Comment:
Köpte det av en klasskamrat för 50 spänn då det var en bra deal, trots att jag redan hade tröttnat på Pokémon. Jag hade insett att de hundratals avsnitten av TV-serien hade exakt samma upplägg och jag hade svårt att ta till mig de nya pokémonsen. De var fula och hade konstiga namn. Nu när jag spelat igenom remaken av Röd/Blå samt originalet efter varandra så känns det uppfriskande med nya tillskott, men det räcker inte för att få det här spelat att stå ut i mängden. Kul med fågelgym och gym för andra typer som jag inte var van vid dock.
Som barn körde jag fast i Crystal tidigt och gav sedan upp, så det är första gången jag spelade igenom det, trots att jag även denna gång körde fast, förmodligen på samma ställe.
<==========|
|==========>
Format: Android
Rating: 3
Comment:
Började spela det bara för att kunna föra över pokémons till Let’s Go (kanske får ihop 151 stycken för första gången), men spelet är inte alls dumt att sätta igång då och då och spela ett par minuter.
<==========|
|==========>
Format: GB
Rating: 4
Comment:
Det första Pokémon-spelet och det första jag spelade. Jag tokälskade det då och gör det fortfarande. När jag går in på Youtube ser jag en jävla massa gnäll om hur trasigt och obalanserat det är, men det var inget jag över huvud taget tänkte på nu när jag spelade igenom det. Jag hade skitkul. Lite mer utmanande än Let’s Go är det också, men även här kunde jag klara Elite Four på första försöket. Annat var det när jag var barn, då behövde jag inhandla tiotals återupplivningsmediciner samt levla Charizard (Squirtle/Blastoise väljer jag i dag), Pidgeot och de andra i veckor innan jag kunde ta mig an fyran. Att jag tagit bort flera av mina bästa attacker och tilldelat flera kassa HM:s till mina bästa pokémons bidrog till att göra det så svårt.
<==========|
|==========>
Format: GB
Rating: 4
Comment:
Anledningen till att det gjorde så stort intryck på mig var av två anledningar:
Man behöver verkligen tänka till i valet om vilka kort man väljer att spela med och hur man tar till vara på dem i strid. Det går inte att träna upp några pokémon, utan man får göra det bästa utifrån de kort man har. Man blir i stället starkare genom att vinna fler kort från strider. Om man läser strategiguider på nätet går det säkert att läsa hur man ska gå till väga för att göra det aslätt, men jag fann spelet precis lagom utmanande.
Den andra anledningen är att det är en radikalt annorlunda upplevelse jämfört de vanliga spelen, som trots allt är väldigt lika varandra. Städerna heter lite annorlunda, det finns lite nya pokémons samt attacker, befintliga attacker har korrigerats till det bättre (gällande balans) och det har lagts till finesser ingen någonsin har bett om (att bli uppringd av tränare som vill snacka skit, tävla i söthet/coolhet/smarthet och möjligheten att bygga sin hemliga bas). I övrigt är nästan allt sig likt. Man får välja en av tre pokémon, fångar några fler, tävlar mot andra tränare och sin rival, köper cykel samlar åtta gymbrickor och möter till sist Pokémon-eliten.
Absolut inget fel med det, men när man spelar igenom spelen efter varandra inom loppet av några veckor hinner man tröttna lite (men bara lite).
<==========|
|==========>
Format: PS3
Rating: 4
Comment:
Under den första genomspelningen är Mirror’s Edge bra, men inte mycket mer än så. Att bli beskjuten från alla håll och kanter samtidigt som man själv är obeväpnad och inte har en aning om vart man ska härnäst är inte alltid jätteroligt. Det finns fiender här och var, men spelet kretsar kring parkour och det effektivaste sättet att ta sig vidare är oftast att sprinta förbi dem. När jag är osäker på vart jag ska föredrar jag dock att ta hand om dem först så att jag kan ta reda på vägen i lugn och ro. Med tanke på hur lite skjutvapen används, ett upplockat vapen ger max ett magasin, är det imponerande hur bra känslan i vapnen faktiskt är, men det är inte så konstigt då förstapersonsskjutare är Dice huvudområde.
Bortsett från den första banan är det svårt att uppleva det “flow” som Faith pratar om i öppningssekvensen. Vanligtvis brukar jag slå av hjälpmedel när jag påbörjar ett nytt tv-spel eftersom jag inte gillar att bli behandlad som ett barn och jag gjorde så även i Mirror’s Edge för 9 år sedan. Nu när jag har återbesökt takäventyret önskar jag ibland att de röda markeringarna, som lyser upp den huvudsakliga vägen fram, vore ännu tydligare.
Mirror’s Edge växer ordentligt först när man har klarat av huvudstoryn och återbesöker banorna igen, igen och igen för att till fullo bemästra dem. Att kunna banorna utan och innan, känna till alla genvägar och tricks, krävs för att klara av de utmaningar man ställs inför då. Det är då man upplever flowet. Ett perfekt exempel på hur troféer faktiskt ibland kan förhöja en spelupplevelse rejält, det var en av de roligaste och den mest utmanande platinan jag har tagit hittills. Utmaningen ligger främst i att kunna utföra alla tricks och ta sig i mål på utsatt tid och det finns ingen skam i att titta hur andra har gjort, för time trials går det till och med att göra det direkt i spelet (osäker på om servrarna är uppe fortfarande dock).
Det enda egentliga minuset jag hittar är de 30 sekunder långa laddningstiderna, förtäckta som hissturer tre eller fyra gånger mitt i banorna. I längden är det dessvärre ett ganska stort minus när man spelar samma bana gång på gång i jakten på perfektion. Jag önskar att det fanns en nyversion av Mirror’s Edge till konsol där dessa laddningstider var eliminerade.
Det är synd att Dice enbart utvecklar Battlefield och Battlefront numera när de uppenbarligen klarar av andra genrer med strålande resultat, i det här fallet mycket tack vare att de bemästrar förstapersonsperspektivet vid det här laget, vilket ger en svårslagen inlevelse. I mina ögon är det här det näst bästa svenska spelet som gjorts, möjligtvis tillsammans med Hotline Miami, näst efter Minecraft och jag ska ge mig på Mirror’s Edge Catalyst härnäst.
Mirror’s Edge har sin skara fans, men det är inte alltid det får den uppskattning det förtjänar.
<==========|
|==========>
Format: PS4
Rating: 1
Comment:
Hafsig buggfest, vilket inte är något som utvecklarna sticker under stolen med. Blev illamående av att spela det, mycket på grund av den vedervärdiga musiken, men eftersom jag lyckades spela igenom alla banor utan att spy så klarar sig spelet undan bottenbetyget.
<==========|
|==========>
Format: PS4
Rating: 3
Comment:
Spännande att få inta rollen som Batman och ta konsekvenserna av alla svåra beslut som Batman tvingas ta på daglig basis, för vad man än väljer så blir det fel. Det är inte lätt att vara Batman.
Säsong 2 är bättre rent tekniskt, mer stabilt (detta kraschade ett par gånger) och bättre grafik, men jag tycker det här är roligare. Det är befriande att på presskonferens få säga sitt hjärtas mening i stället för att följa Wayne Enterprises förskrivna manus.
<==========|