Pokémon: Let's Go (2018)

[Michael]

|==========>
Source: https://www.mobygames.com/game/switch/pokmon-lets-go-pikachu
<==========|

[Michael]

|==========>
Format: NS
Rating: 4

Comment:
Jag följer inte Switch-nyheter så noga så jag visste inte ens att det var på gång förrän jag en vecka innan släpp då jag sprang på en Youtube-video med typ 70% negativa tummar och kommentarer. “Det här är inte alls det Pokémon det vi är vana vid” och “det här ser ut som Pokémon Go och Pokémon Go är en styggelse” lät det ungefär.

Utan att ha spelat DS-spelen så tycker jag att det här är den förnyelse som serien behövde. Det förenklade sättet att fånga pokémons är inte så dumt faktiskt. Att försvaga den vilda pokémonen, men inte för mycket, innan man fångar den blir tradigt i längden. Det blir det nya sättet också, absolut, efter att ha slösat 80 bollar för att fånga någon av de legendariska fåglarna utan att lyckas samtidigt som man är medveten om att det finns två andra legendariska fåglar man “måste” fånga. Däremot slipper man att ofrivilligt att konstant avbrytas varannan meter av någon vild pokémon, utan man väljer själv vilka man vill ställa sig mot. Man är inte heller särskilt beroende av dessa möten för att göra sina pokémon tillräckligt starka, att fånga de man inte har sedan innan samt besegra tränare räcker gott för att vara redo för Elite Four.

Ofta i tidigare spel så brukar jag ha med något svagare pokémons, gärna de som kan söva ner vilda pokémons, för att det ska bli lättare att försvaga dem, men det slipper jag nu. Jag väljer ut de sex stycken jag vill satsa på och låter de ingå i mitt lag. Samtliga som ingår får en del av erfarenhetspoängen, vilket är rätt trevligt då man slipper oroa sig för att någon hamnar på efterkälken och slipper bli besviken när man har fångat en ny och ger upp en pokémon som man tidigare lagt mycket energi på att utveckla. Däremot önskar jag fortfarande att det vore mer lönsamt att satsa på hela laget i stället för 1-3 pokémon. Det gäller alla tidigare delar också, jag märkte det först i generation 1 när jag fick råpisk av polaren som hade maxat sin Venusaur, medan jag hade tränat mina pokémon jämt.

Bäst av allt kanske är att HM som koncept har avvecklats. Jag avskyr verkligen att det inte går att ersätta en HM-attack, som blir relativt svag i takt med att ens monster går upp i nivå och börjar lära sig de riktigt bra attackerna. Nu är det i stället Pikachu/Eevee som får lära sig flyga (med ballonger), gräva och surfa utanför strid. Rätt töntigt, men det gör underverk för spelet.

Generellt sätt så har Let’s Go också tagit med de bra förändringarna som tillkommit i uppföljarna till Röd/Blå och struntat i de dåliga eller onödiga. De alternativa varianterna av vissa Pokémons som Ratata, Diglett och Geodude är jag liten kluven till då de är så pass fula att jag inte vill ha med dem i mitt lag, även om de platsar, och det är ett helvete att hålla koll på vilka typer de har när man möter dem. Å andra sidan är isvarianterna av Sandshrew och Sandslash svincoola.

För övrigt är det generellt ett problem för mig att hålla koll på alla typer i och med att antalet har utökats under de 20 år jag inte har spelat Pokémon och vissa monster har till och med bytt typ. Att ha en styrka/svaghets-diagram framför sig är behjälpligt, men det blir ännu svårare för de pokémon som har två typer. Elektriska Magnemite hade redan tidigare få svagheter, men “nu” (sedan typ generation 2) när den också har typen stål är den svårstoppad. Är det bara eld som är bra mot den?

Hur TM:s funkar numera är jag också lite tveksam till. I tron om att man bara kunde använda dem en gång vardera hushöll jag noga med dem och det var först när jag ville täcka upp en svaghet hos Pikachu (jag vill att han ska kunna ta hand om allt motstånd!) som jag gav honom en slagsmålsattack. Då insåg jag inte alls hade behövt hushålla med dem, de går ju numera att använda obegränsat. Det gör att man i tidigt skede kan ge flera pokémons den ganska starka attacken headbutt till exempel, vilket är både bra och dåligt. Skönt att slippa få ångest över vilka attacker ens pokémon lär sig, det kan lätt korrigeras om man ändrar sig, men å andra sidan blir det för lätt när man kan ändra hur som helst. I synnerhet inför specifika strider där man känner till motståndarens svaghet. För Mew är det välkommet då Mew kan lära sig vad som helst och de attackerna den lär sig naturligt är sådär.

För mig är det här en av mina drömmars spel. Ända sedan jag har spelat Pokémon Röd har jag längtat efter ett Pokémon-spel till en stationär konsol där man springer omkring i en 3D-värld och fångar Pokémon (världen hade dock fått vara ännu friare, när man kan lära sig att rida på pokémons och flyga blir det uppenbart att utomhusmiljöerna är begränsade som om de vore rum, likt många andra japanska spel). Lite som när jag spelade GTA 1 och 2 och drömde om ett GTA i 3D, men där var gapet ännu större. Där gick serien från bra till fullständigt fantastiskt, medan Pokémons 2D-spel är riktigt bra. Digimon Story: Cyber Sleuth till PS4 har jag hållit till godo med. Det är också riktigt bra och faktiskt utmanande på högsta svårighetsgraden, men det är fortfarande inte riktigt samma sak. Digimon är inte Pokémon.
<==========|