Mario + Rabbids: Kingdom Battle (2017)

[Michael]

|==========>
Source: https://www.mobygames.com/game/switch/mario-rabbids-kingdom-battle
<==========|

[Michael]

|==========>
Format: NS
Rating: 4

Comment:
Mario + Rabbids är ett turbaserat strategispel spel med samma stuk som Xcom, men något simplare. Man behöver till exempel inte en göra avvägning mellan att springa kort och få utrymme till ett drag till eller att springa långt och gå miste om det extra draget. Man har alltid utrymme till att både springa en sträcka, använda ett vapen samt ett specialdrag. Därtill behöver man inte bry sig om att ladda om vapnet, ammunitionen är oändlig, det enda är att extravapnet samt specialattacker har “cooldowns” (om de används kan de inte användas igen på 1-3 turer).

Det förenklade upplägget ska inte förväxlas med en låg svårighetsgrad, den är nämligen perfekt avvägd. För mig dröjde det dock fram till sista världen innan mina första Game Over började inträffa, men då ska jag tillägga att det var bra nära några gånger dessförinnan och att jag har spelat spelet tidigare. När det såg mörkt ut kunde jag ofta hålla undan tack vare Rabbid Peachs möjlighet att återställa hälsa.

Som det framgår av titeln är det här en crossover mellan Mario och Ubisofts Rabbids. Jag har absolut inget emot att en extern utvecklare som Ubisoft har givits förtroende att utveckla ett Mario-spel, tvärtom, men personligen hade jag föredragit om de hade utelämnat kaninerna. De är inte alls lika charmiga som Mario-karaktärerna som man så väl känner till, fler av dem hade mycket väl kunnat tryckas in i stället. Wario och Donkey Kong hade jag väldigt gärna sett ingå i det egna laget, men den sistnämde har åtminstone sitt egna tilläggspaket som jag inte har provat ännu.

Spelet har bra längd. Det var nästan så att jag var lite matt på konceptet efter den tredje världen, men eftersom den efterföljande sista världen bjuder på mest utmaning och därmed är roligast återuppväcktes mitt intresse. Det som fick mig att känna mig matt var främst de avvikande uppdragen, att eskortera obeväpnade karaktärer är aldrig roligt i spel och det här är inget undantag, men de medför emellertid att man uppskattar de vanliga uppdragen, “döda alla fiender”, desto mer.

Mellan striderna fylls tiden ut med enklare pussel som, likt striderna, blir lite tuffare framåt slutet. Ett välkommet inslag för att få in lite variation, det tråkiga är bara att en stor del av skattkistorna innehåller skräp, det vill säga artwork och dylikt, i stället för saker man har nytta av i strid. Lika besviken blev jag varje gång. De riktiga godsakerna får man främst först när man återbesöker redan avklarade världar i och med att man då har tillgång till förmågor som kan låsa upp fler vägar. Ett bra sätt att stärka upp sitt lag när det inte riktigt räcker till.

Överlag är det här en väldigt välpolerad och rolig produkt, nästan så att man hade kunnat tro att det är Nintendo själva som har utvecklat den, så när som på att en robotdammsugarliknande dator svävar längst fram i ledet, framför Mario, när man förflyttar sig utanför strid. Ett idiotiskt beslut då dess lilla storlek och cirkulära form gör det väldigt svårt att vara precis i pusslen.

Spela även Xcom 2
<==========|