SteamWorld Quest: Hand of Gilgamech (2019)

[Michael]

|==========>
Source: https://www.mobygames.com/game/steamworld-quest-hand-of-gilgamech
<==========|

[Michael]

|==========>
Format: NS
Rating: 4

Comment:
Den ytterst kompetenta svenska studion Image & Form Games är tillbaka med ännu ett spel med “Steamworld” i titeln, denna gång ett kortbaserat rollspel. Den fysiska utgåvan som jag har gått och väntat på släpptes äntligen härom veckan, skitskoj! Jag gillar verkligen kortbaserade RPG:er, men har bara spelat ett tidigare, det groteskt underskattade (i jämförelse med andra spel i serien) Pokémon Trading Card Game till Game Boy Color, uppföljaren nådde inte ens Europa. Steamworld Quest har många likheter med Pokémon TCG, men också många olikheter.

Det går något förenklat ut på att välja ut åtta spelkort vardera till sina tre slagskämpar och sedan använda korten i strid, turbaserat, för att besegra fiender. Vissa kort attackerar fiender, andra kastar en negativ status på dem (t.ex. förgiftning) och andra understödjer det ena laget. Därtill finns det kort som gör flera saker. Det är alltså helt enkelt som ett vanligt turbaserat RPG, fast med spelkort. Man har hela tiden sex kort på handen och efter användning drar man nya ur korthögen.

För mig är spelet precis lagom djupt, jag gillar inte när det är för avancerat med för mycket val för då får jag bara ångest, men samtidigt måste det ju kännas som att de val man har gjort gör skillnad. Jag fick här tillräckligt med ångest när det introducerades nya lagkamrater och jag tvingades göra en avvägning mellan att peta någon jag redan investerat tid, material och energi i eller om jag skulle ge någon av de nya en chans. Lyckligtvis får ens bänkade slagskämpar åtminstone lite erfarenhetspoäng och det går ganska snabbt att hämta upp nivåskillnaderna när man väl ger bänknötarna chansen, så vilka man ska välja är inget att ligga sömnlös över. South Park RPG:erna är andra bra exempel på ganska lagom komplexitet.

Utmaningen i spelet tycker jag också var ganska lagom på den vanliga svårighetsgraden. De gånger jag förlorade så gjorde jag efteråt lite ändringar i laguttagningen (fram tills att jag hittade de tre med rätt balans som jag ständigt gav förtroende) samt ändrade om lite i taktiken i form av medtagna spelkort samt utrustning för att utnyttja de aktuella fiendernas svagheter. Om jag får smyga in med lite kritik så är det lite jobbigt att hålla koll på vilka styrkor och svagheter fienderna har, hade nog helst sett att det var synligt hela tiden för rätt var det är råkar man använda en isattack på en fiende som absorberar is som hälsa, vilket kan kosta en hela striden.

Eftersom jag inte har spelat så mycket av den här sortens spel tidigare känns upplägget väldigt fräscht, jag kan inte få nog av det. Spelet är nog ganska lagom långt egentligen för de flesta, 20 timmar tog det för mig, hade det varit längre så hade nog många uppfattat det som enformigt. För min del hade det gärna fått vara dubbelt så långt, när eftertexterna rullade var jag sugen på mer. Det finns ett sedvanligt New Game Plus där man spelar igenom samma spel igen fast med bibehållna uppgraderingar samt högre svårighetsgrad, så visst, där har jag min dubbla spellängd. Vad jag är ute efter är dock nya banor och nya fiender, men vi får se, suget ligger i så jag kanske ger New Game Plus en chans.

Till sist måste jag berömma soundtracket, i synnerhet elgitarrslingan i bossmusiken. Asskön.

Jag vill ha en uppföljare!
<==========|